Kvinnorna på 10:e våningen

När jag sätter tänderna i Kvinnan på 10:e våningen har jag ingen aning om att det är Karins andra thriller. Jag vet inte vem hon är, så enkelt är det. Sådana småsaker hindrar mig ingalunda från att läsa en bok. Jag är alltid lika nyfiken när jag slår upp första sidan.

Ganska snart inser jag att boken är annorlunda. Jag brukar ägna mig åt att kartlägga intrigen när jag läser en bok. Jag glömde helt bort det den här gången. Handlingen är så absurd att jag bara läste och läste. Om Ellen Elg, en svensk biståndsläkare på ett sjukhus i Vietnam. Ellen drar på sig sin cykelhjälm och trampar genom Hanoi till sjukhuset. En arbetsplats där personalen är hyfsat skum. Chefsläkaren och översköterskan uppför sig mycket märkligt, och de håller noggrant Ellen på en armlängds avstånd. Ellen noterar att så gott som varenda födelse där hon inte själv är med vid förlossningen,  resulterat i ett dödfött barn. Ellen misstänker hygienproblem, men tillåts inte undersöka saken.

När en svensk man ramlar ner för en hotellbalkong, en svårt blödande ung flicka avvisas från sjukhuset av översköterskan och en gammal cigarettförsäljerska bevittnar hur en kvinna vid en parkbänk om och om igen lämnar över spädbarn i sportbagar till västerlänningar tätnar mystiken. Och jag undrar hur det står till med världen.  Är jag lika naiv som Ellen Elg? Svenskt dum och naiv?  Boken känns väldigt dokumentär, det är det som är det ruggiga. Väl medveten om att den inte är det, men faktiskt bygger på en verklig problematik, (som Fru Marklund kunde sagt) vänder det sig i magen flera gånger.  Men hallååå…. Hohooo… Kan det vara såhär?  Jag känner att jag per omgående bör ta mig till Hanoi och ta tag i problemet. Man kan anta att det är just den känslan Karin Alfredsson velat uppnå hos oss läsare. GRATTIS! Du lyckades med mig.

 Boken är läsvärd – har du inte redan gjort bekantskap med Karins andra thriller, så har du den upplevelsen framför dig.  Själv bara måste jag försöka få tag i hennes debutbok ”80° från varmvattnet”.

Gomorra

Sofia har tidigare bloggat om Roberto Savianos Gomorra och när jag var på bio i helgen såg jag filmatiseringen av boken. Det är ju i och för sig ingen riktig deckare, men eftersom den behandlar den kriminella verksamheten i Neapel tycker jag ändå den är värd ett inlägg. Filmen är rå, smutsig och ful, den känns verkligen som en dramatiserad dokumentär och visar på Camorrans inblandning i allt från sopor till mode till vapen. Vi följer flera olika karaktärers öde genom filmen och hur deras liv mer eller mindre påverkas av maffian. Det är definitivt ingen måbra-film och mitt biosällskap och jag var rörande överens om att man kände sig ganska lyckligt lottad här i livet när man kom ut från bion. Det är dock i mitt tycke en riktigt bra film, särskilt som den inte skönmålar maffian på det sätt som annars ofta görs när exempelvis Hollywood ska porträttera den italienska maffian.

Om läskramp och andra epidemier…

Jessica beklagade sig över läsmotvilja häromdagen. Det är riktigt otäcka saker för oss som är svårt litteraturberoende. När en rökare blir riktigt förkyld vill denne som regel inte röka, det smakar helt enkelt inte. Finns det paralleller att dra här? Är jag att betrakta som sjuk om jag inte ids läsa? I familjens ögon, JA, helt klart!

Men, hur ställer sig Försäkringskassan till saken? Är det ok att sjukskriva sig själv en vecka utan läkarintyg och hoppas att man mot slutet av veckan iallafall orkat med baksidestexten och därmed är på bättringsvägen? Om det skulle visa sig mer långvarit…kommer Dr Johansson då, full av sympati, att skriva ett sjukintyg till mig, och vad kommer det att stå i det? ”Svår läskramp för vilket ordinerats långa sittningar i läsfåtöljen, framför brasan, under duntäcket, en kopp varm choklad och gärna en katt i knäet” kanske ?

Ja, jag undrar bara, nu när försäkringskassan inte hinner med sina ärenden. Kanhända har vi nu nått pudelns kärna? Det är förstås en släng av läskramp de lider av, hela bunten? Allt enligt principen…Äh. det var så många ord i den här föräldrapenningsansökan… jag tar hand om den när jag känner  att lästarmen börjar dra igen!…

Farlig fåfänga

Det är inte så ofta man läser-om en deckare men för att skriva den här recensionen var jag tvungen att läsa om Stieg Trenters ”Farlig fåfänga”. Det var den första Trenterdeckare jag läste och som sen fick mig att läsa alla de följande. Det är också den första boken där vi får möta fotografen Harry Friberg, huvudpersonen i de flesta av Trenters deckare.

Böckerna utspelar sig nästan alltid i någon välkänd Stockholmsmiljö med kortare utflykter ut i Södertörnsskogarna och någon gång även till Italien där Trenter trivdes.

Den här boken utspelar sig som namnet antyder uppe på Fåfängan på Söder, ”den besynnerligt omotiverade topplatån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med gröna murar”. Trenters deckare har sin storhet i skildringen av ett Stockholm som fanns när jag växte upp med spårvagnar och trådbussar; kvinnor i vackra klänningar och män i trenchcoats. Han beskriver inte bara miljön utan återger också själva tidskänslan på ett mästerligt sätt. Snart har min från början skummande läsning övergått i en mer intensiv dito.

Vinden blåser envist runt huvudet där Harry Friberg stretade uppför den branta backarna upp till Fåfängan. Intrigen blir allt mer invecklad och jag är snart lika förvirrad som den stackars hjälten men kan likt honom inte låta bli att rota i historien, där varje kapitel slutar med en klurig cliffhanger som får mig att jaga vidare – och snart ÄR jag Harry Friberg.

Till min hjälp får jag den sympatiske kriminalkommissarie Lind. Vi träffar fala damer, äter kalvhjärna på Cattelin och dinerar på Oxtorgskällaren, går på konstsalong och ser historien få sin upplösning på samma plats som den började. Och nu när Lind samlat oss minns jag plötsligt vem som är mördaren! Men det spelar ingen roll. Jag har fått en härlig nostalgitripp till min barndoms Stockholm och vill ha mer – är redan på väg ut på Djurgården för att undersöka ett mystiskt ljussken som rapporterats utanför Blockhusudden…

Intervju med Ramona Fransson

Idag har vi en liten Intervju med författaren Ramona Fransson som i år kommer ut med sin fjärde deckare. Dessutom svarar Ramonas Förlag (anomaR Förlag) på lite frågor om hur det är att driva ett eget litet bokförlag.

Vi börjar med att säga hej och välkomna till Ramona Fransson och anomaR  Förlag! Kul att ni ville ställa upp och svara på lite frågor här på Deckarhuset. Vi spiller ingen tid utan går direkt på frågorna.

Först ett par frågor till Ramona om hennes skrivande:

 

Vi är först och främst väldigt nyfikna på hur det kommer sig att du började skriva just deckare?
Mina favoritböcker som ung var Kitty- och Fem-böckerna. Därefter en serie som kallades Kalla Kårar, sedan kom Sidney Sheldon, Elisabeth George med flera och på den vägen blev det att jag mer eller mindre alltid föll för att läsa deckare. I skolan fick jag alltid bra betyg på mina noveller och tyckte om att uttrycka mig i skrift. Jag skickade även in noveller till Mitt Livs Novell, men fick ingen antagen som jag minns. Min första roman skrev jag på 90-talet och det var min självbiografi om min kamp att bli med barn. Manuset lades i byrålådan, men däremot upptäckte jag att det gick att skriva en hel roman. Då föddes ideén att skriva om det jag tyckte bäst om, deckare. Min första deckare blev Dyrbar kärlek som kom ut 2005, därefter kom Iskall hämnd 2006 och Mord i Skärhamn 2007,  I början av år 2007 omarbetade jag min självbiografi, gav den titeln: Äskling, vi blir inte med barn, och den gavs ut i januari 2008.

Vad är den största utmaningen med att skriva deckare?
Att få historien att löpa samman i slutet men inte alltid ge svar på alla frågor, utan låta läsaren få ha sina fria fantasier om vad som kan ha hänt. Lite mer som i verkligheten. Det är inte alltid lyckliga slut, om jag säger så.

Hela Intervjun med Ramona Fransson och anomaR Förlag

Idag har vi en liten Intervju med författaren Ramona Fransson som i år kommer ut med sin fjärde deckare. Dessutom svarar Ramonas Förlag (anomaR Förlag) på lite frågor om hur det är att driva ett eget litet bokförlag.

Vi börjar med att säga hej och välkomna till Ramona Fransson och anomaR  Förlag! Kul att ni ville ställa upp och svara på lite frågor här på Deckarhuset. Vi spiller ingen tid utan går direkt på frågorna.

Först ett par frågor till Ramona om hennes skrivande:

 

Vi är först och främst väldigt nyfikna på hur det kommer sig att du började skriva just deckare?
Mina favoritböcker som ung var Kitty- och Fem-böckerna. Därefter en serie som kallades Kalla Kårar, sedan kom Sidney Sheldon, Elisabeth George med flera och på den vägen blev det att jag mer eller mindre alltid föll för att läsa deckare. I skolan fick jag alltid bra betyg på mina noveller och tyckte om att uttrycka mig i skrift. Jag skickade även in noveller till Mitt Livs Novell, men fick ingen antagen som jag minns. Min första roman skrev jag på 90-talet och det var min självbiografi om min kamp att bli med barn. Manuset lades i byrålådan, men däremot upptäckte jag att det gick att skriva en hel roman. Då föddes ideén att skriva om det jag tyckte bäst om, deckare. Min första deckare blev Dyrbar kärlek som kom ut 2005, därefter kom Iskall hämnd 2006 och Mord i Skärhamn 2007,  I början av år 2007 omarbetade jag min självbiografi, gav den titeln: Äskling, vi blir inte med barn, och den gavs ut i januari 2008.

Vad är den största utmaningen med att skriva deckare?
Att få historien att löpa samman i slutet men inte alltid ge svar på alla frågor, utan låta läsaren få ha sina fria fantasier om vad som kan ha hänt. Lite mer som i verkligheten. Det är inte alltid lyckliga slut, om jag säger så.

Vilken av dina deckare är du mest stolt över (och varför)?
När Dyrbar kärlek kom ut som var min debut, var jag kolossalt stolt, och ännu stoltare över Iskall hämnd, sedan kom Mord i Skärhamn och då var jag stoltast, men nu kommer snart min fjärde deckare Lyckohjulet och det känns helt fantastiskt.

Tack vare min mans present till mig, en veckas intensiv Författarskola på Marstrand i regi av Lars Hesslind, fick jag in ett nytt tänkande och större inspiration.

Vi måste även passa på och fråga vilken du är minst nöjd med?
Det blir första upplagan av Dyrbar kärlek eftersom den innehöll en hel del syftningsfel, eftersom vi inte fick rätt information av förlaget. De hade lovat att korrekturläsa boken men så var inte fallet. Detta rättade vi själva till felen i den andra upplagan av boken, som vi då gav ut på mitt förlag.

Har du några ”hemliga” skrivknep som du kan dela med dig av?
Att allt som kan hända i en deckare, bara kan stoppas av min brist på fantasi. Att verkligheten alltid överträffas av dikten.

Finns det några fallgropar man ska passa sig för när man skriver själv?
Upprepningar, och att blanda ihop namn, årtal kan vara lurigt. Därför är det viktigt att ha en tavla eller ett block, där man skriver ner gestalternas namn, ålder, hårfärg, karaktäriska utseende, m.m. och att ha blocket bredvid sig.

Hur ser själva skrivprocessen ut för dig, hur börjar du till exempel?
Jag har oftast flera olika ”början”, men kan också ändra på det efter att ha kommit in i boken. Även slutet kan bli annorlunda mot vad jag tänkte ha i början.

… och så lite frågor angående ert förlag

Vi är väldigt nyfikna på hur det kommer sig att ni startade anomaR Förlag?
Det var efter att ett litet förlag gav ut Dyrbar kärlek och besvikelsen över att det förlaget inte höll vad de hade lovat. Eftersom min man hade varit företagare i trettio år fanns kunskapen om redovisning och marknadsföring. Själv är jag helt usel på siffror, mycket bättre på bokstäver. Därmed hade vi båda varsin del som var bra att ha i ett företag.

Hur ser en vanlig dag ut när man driver ett litet förlag?
Man sitter större delen vid datorn, men vissa dagar åker man ut till bokhandlare runt om i Göteborg och bohuslän, pratar med dem, är social. Det är viktigt. Det var så vi började. Vi nasade helt enkelt. Presenterade mig och mina böcker.

Vad är ert råd till dem som funderar på att starta ett eget bokförlag?
Ta kontakt med bokhandlare och hör om de är intresserade av att ta in böckerna. Vissa bokhandlare, trots att de tillhör en kedja, är sina egna och kan själva bestämma vilka böcker de vill ta in. Man ska inte tro att det är enkelt och att det går snabbt. Tålamod är en dygd att ha med sig när man vill starta ett eget förlag.

Vad för spännande saker kan man förvänta sig av anomaR Förlag 2009?
Att mina tre första deckare släpps på pocket, dels utgivningen av min fjärde deckare Lyckohjulet i månadskiftet mars-april, dels hjälper vi en kille just nu med ett manus och sist men inte minst Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september, för tredje gången. Det ska som vanligt bli jättekul!

Vi tackar Ramona och anomaR Förlag för att det har tagit sig tid att besvara våra frågor och önskar dem lycka till!