Thomas Erikson: Efterforskningar – himmel eller helvete?

Thomas Erikson driver sedan flera år tillbaka ett eget företag som ägnar sig åt konsultverksamhet inom områden som ledarskap, beteendevetenskap och coaching… och så skriver han böcker! Läs Mis recension av Bländverk här…

 

Efterforskningar – himmel eller helvete?

Med blott och bart två böcker utgivna vet jag möjligen något mindre än de flesta deckarförfattare som skrivit inlägg på Deckarhusets eminenta blogg. Men låt oss tala om ett ämne som det eventuellt finns lika många uppfattningar om som det finns författare. Ett ämne som gläder vissa medan det tveklöst deprimerar andra. Mina vänner: låt oss tala om … research.

 

Ingenstans här kommer jag att förfäkta tanken att research är överflödigt. Men varför ska allting vara exakt efter verkligheten? Är det inte fiction vi ägnar oss åt? Jag är helt på det klara med att research och exakthet i detaljerna är viktigt för andra. Helt okej, men jag förstår det verkligen inte.

 

Jag har läst ett avsevärt antal deckare som är mer eller mindre skickligt kamouflerade instruktionsböcker över ett särskilt ämne. Somliga författare är tveklöst pålästa inom vissa områden. Somliga kan man rent av titulera experter. Och visst är det överväldigande när någon berättar att en Glock 19 väger exakt 595 gram oladdad. (Jag vet detta, eftersom jag precis kollade upp saken på Wikipedia.)

 

En exakt siffra är lättare att ta till sig, än en lite valhänt höftad dito. Då framstår jag som att jag vet vad jag pratar om. Det handlar ju trots allt om trovärdighet. Tänk om jag skrev att den väger 514 gram? En uppenbart ojämn siffra kan många gånger vara kolossalt övertygande.

 

Men om jag läser att den där pistolen (revolvern?) väger omkring ett halvt kilo – är det verkligen ett problem? Inte för mig. Varför snackar vi för övrigt om hur mycket skiten väger? Jag är mer intresserad av vem som kommer att bli mördad med hjälp av sagda vapen.

 

Jag skrev någonting i Bländverk om vapen, jag minns nu givetvis inte vad det var, men av de omkring 300 mail jag fått om boken har ett (1,0) handlat om att jag förmodligen fått vissa dimensioner om bakfoten. Avsändaren hade tävlat i skytte på toppnivå i runt nio decennier. Jag tackade för feedbacken och lovade att skärpa mig. Fair enough. Tusentals andra läsare har uppenbarligen inte reagerat alls.

 

Stephen King skriver väldigt träffande om research i sin bok Att skriva (sidan 205, sista stycket). Han menar att researchen, detaljerna, är som att kasta ner en näve kryddor när pastasåsen mer eller mindre är klar. Som pricken över ett imaginärt i. Ett sympatiskt förhållningssätt om du frågar mig.

 

Jag har egna specialområden där jag har skaplig koll. Beteendevetenskap. Vuxenpedagogik är ett annat. Försäljning. Förhandling. Men genom att jag kan dessa områden finns det en uppenbar risk att jag går vilse i mina försök att briljera och imponera på läsaren. Livsfarligt. Kan få ödesdigra konsekvenser. Jag tror fortfarande att de flesta läsare (92,7 %) helst av allt vill komma vidare med berättelsen.

 

Tänk så här: Varför läser man en deckare? För att få reda på vilken färg man använt i fikarummet på polishuset på Kungsholmen? För att jag gärna lär mig exakt hur man förvandlar en i allt väsentligt oförarglig pitbull terrier till en bestialisk kamphund? Eller hur snabbt en människa blir medvetslös utan syretillförsel till hjärnan? Spelar det någon roll om det är en och en halv minut eller två minuter? Räcker det inte med att veta att stackaren är förbannat illa ute?

 

Självklart bör man inte vara alltför lat bekväm av sig och påstå att Kungsgatan ligger i Vasastan när alla vet att den inte gör det. (Boken X av författaren N.N.) Eller att en alkoholist kan självantända och faktiskt brinna upp (Moby Dick av Herman Melville). Dessa exempel är alltför uppenbara och skulle nog störa ganska många idag.

 

(Jag ska avslöja en sak. De som ägnar mest tid åt det här med detaljer och överdrivna faktakoller är de blå personerna. Men vet du vad? De kommer alltid att vara i minoritet … majoriteten märker ingenting, och poängen går till författaren. ☺ )

 

Slutsats: Research har ett värde. Det har det allt. Till en viss gräns. Men fortfarande är det berättelsen som kommer först. Känns karaktärerna trovärdiga? Tycker jag om dem? Litar jag på huvudpersonen? Kommer han att klara av det?

 

Jag kommer alltid att missa detaljer. Inget snack om saken. I min nya bok Illdåd har jag rent av varnat för avvikelser från verkligheten i efterordet. Jag vet att jag har tagit mig friheter med det svenska rättssystemet. Det kommer ändå alltid att finns någon därute som vet hur det egentligen ligger till med det ena eller det andra. Men jag skriver inte för dessa självpåtagna experter. Jag skriver för den stora majoritet som liksom jag själv vill veta vem som är mördaren.

Men det är jag det.

Hälsosamt,

Thomas Erikson

 

1 Kommentar

  1. Jag som är ”orange” hoppar glatt över långa faktaspäckade partier för att komma vidare i det väsentliga, medan min mörkblå make fastnar och i värsta fall måste till biblan och söka ”sanningen”! Undrar just hur fördelningen mellan Blå/Grön/gul/röd ser ut bland svenska folket? Dvs, vad ska man som författare satsa på ang. researchen…

    Anmäl!

    19 augusti 2012 9:49

    Mi

    mi