Okej, nu får jag skämmas lite… men innan jag blir röd som en tomat vill jag först bara säga att jag i vanliga fall inte är typen som blir starstruck… Jag har till och med fått en blöt puss av självaste Gandalf/Magneto (Ian McKellan) utan att bli riktigt starstruck…

…men, men… Här om dagen fick jag en e-mail intervju (den kommer publiceras 23/2) med en väldigt framgångsrik internationell författare som jag själv beundrar oerhört mycket. Det är alltid jobbigt att intervjua människor som man själv beundrar och det blir inte mindre jobbigt om det råkar vara författare – det vill säga en yrkesgrupp vars hantverk går ut på att uttrycka sig snyggt, effektivt och korrekt (snacka om att det är lätt att utveckla ett mindervärdeskomplex).

När denna, ännu så länge hemliga, författaren dessutom visar sig vara supertrevlig (och jag menar SUPERtrevlig) blir det hela nästan outhärdligt (men bara nästan)…

…Intervjun blev i alla fall jättebra (men jag kan inte påstå att det var min förtjänst på något sätt)… Så för ca en timme sedan satt jag och försökte knåpa samman ett tack-mejl… det var nu jag insåg att jag blivit starstruck… hur jag än försökte få samman ett ”sofistikerat” tack-mejl lät det bara som något en tolvårig japansk skolflicka, med flätor i håret och iklädd en Hello Kitty-inspirerad outfit, skulle ha skrivit till sin stora idol (men andra ord – det lät helt hysteriskt).

Det slutade med att jag helt enkelt bara var tvungen att blunda och trycka på sänd (annars hade jag aldrig fått iväg något tack-mejl)…