Samtal – Alexander McCall Smith

På bilden Alexander McCall Smith och Deckarhusets egen Mi. Fotograferingen stod Lotta Severin för.

.

Samtal över en diet coke

Alexander McCall Smith avslutar precis sitt framförande på Internationella Scenen på Bokmässan 2010, när jag banar mig fram bland åskådarna. Jag ser Lotta från Forma Books vinka frenetiskt och ber om ursäkt till höger och vänster medan jag envist trampar gamla som unga på fötterna under min framfart.

Jag får vänta ett tag, Herr Damernas Detektivbyrå är en omsvärmad man, och han har ett handslag, ett vänligt ord och en autograf till alla som stoppar honom efter vägen.

Lotta har fixat en plats åt oss i Loungen lämnar oss där. Över en diet coke.

Ja… varför inte?

.

Tredje gången i Sverige

Vi pratar om mässan och hur väl emottagen Mr McCall Smith känner sig. Det är tredje gången han är i Sverige och det är lika roligt den här gången. ”Alla är så glada och välkomnande, både min fru och jag blir så väl omhändertagna”. Han konstaterar också torrt att det finns betydligt större länder som inte alls värnar lika mycket om litteraturen och författarna som vi tycks göra i Sverige.

Bertil Falk, initiativtagare till bokmässan, tittar förbi och vill hälsa celebriteten välkommen, och mig också, liksom på köpet .

.

Sociala problem och samhällskritik

McCall Smith berättar på ett varmt och engagerat sätt om sin syn på hur omvärlden väljer att se på Afrika och den afrikanska befolkningen. Det han vill uppnå med sina böcker om Mma Ramotswe är inte pekpinnar, utan snarare att låta den vanliga människan i västvärlden möta den vanliga människan i Botswana. Allt handlar inte om svält, våld och om korruption! ”Jag vill visa på hur olika men ändå i många fall lika, vi är. Kanske har vi något att lära av befolkningen i Afrika?” Det, menar Alexander McCall Smith, är upp till var och en att avgöra. Han vill bara dela med sig av sina egna stillsamma observationer.

Så är det en korrekt inblick i dagens Botswana vi får genom böckerna om Mma Ramotswe, undrar jag. ”Nja. Då skulle jag tumma på sanningen. Jag väljer att visa delar av sanningen. De delar som vi aldrig annars får se. Det visas och skrivs så mycket om allt elände att jag tycker den delen fått tillräckligt med uppmärksamhet. Jag fokuserar på resten. Men svaret är också ja, det är en bild av idag. En av bilderna.”

När vi är inne på ämnet våld och elände, undrar jag lite om karaktärerna i alla de serier som McCall Smith skrivit. Tror han att människorna är antingen rakt igenom goda eller helt genomruttna? ”Nej, absolut inte! Det finns lite gott i alla onda och tvärt om. Ta din genomsnittlige psykopat – ingen har en aning om att något enda ont korn finns i personen till PANG !, en dag bryter det igenom” . Men, jag har inte hittat någon ond eller psykopatisk person i någon av dina böcker, inflikar jag. ”Tja. Lille Berties mamma är en gruvligt obehaglig människa, tycker du inte det?” skrattar författaren gott. Jo, det är klart. Stackars Bertie… Ni som är bekanta med McCall Smiths serie om 44 Scotland Street, känner Bertie.

.

Inga mord, inget blod, inga svordomar

Vad är det för spänningsböcker du skriver egentligen, tänker jag. Och frågar förstås. ” Jag skriver om de där små frågorna, vem som ligger bakom de evigt försvunna mjölkflaskorna hos familjen Jones, och vart Herr Browns fru tar vägen varje torsdag eftermiddag. Sånt som vi alla har råkat ut för. Jag tror att det går hem för att vi i dagens snabba och stressade samhälle behöver något ombonat, greppbart och överskådligt att försjunka i ibland. Som ett varmt skönt bad en ruggig höstkväll.”

Vi pratar också en stund om språket och betydelsen av ett vänligt och korrekt språk i litteraturen, där det moderna snabba samhället tågar in och skapar jäktande ord som inte alls ger den lugna trygga stämning som vi människor behöver, i alla fall då och då.

”Det finns ingen anledning att svära och domdera i mina böcker. Ett rackarns räcker i regel för mina karaktärer.”

Tillbringar du tiden när du skriver om livet i Botswana, i Afrika, och skriver du om Edinburgh när du är i Skottland, funderar jag högt. ”Nej, absolut inte. Just nu skriver jag på Corduroy Mansions, och jag är i Sverige, ler den lugne vänlige mannen. Läs noga och låt mig veta om du kan identifiera vilket svenskt Mansion som står modell i boken!”. Han plirar bakom sina sina små små runda glasögon och skrockar gott. Jag tar det som en utmaning, jag!

.

Barnboken

Colaburken är snart tom, och jag vill gärna veta lite om barnboken om Precious Ramotswe som barn, innan vi skiljs åt. ”Varför bara på Skotska?”

”Tja, ganska enkelt faktiskt. Jag vill värna om det skotska språket och vänta lite med att ge ut den på till exempel engelska.”

”Så de kommer på engelska, kommer de på fler språk”, undrar jag avslutningsvis?

”Sverige är ett land där man uppskattar mina böcker mycket, och jag hoppas att ni ska få bekanta er med lilla flickan Precious, ni också”.