Två taffliga smågangsters springer in i en villa med stor kalabalik till följd. Efter att vapen avlossats, känslor väckts till liv och hotelser yttrats rycker de med sig familjefadern och kräver en stor summa pengar i lösen. Poliserna Morrow och Bannerman sätts på att finna den gamle mannen, innan det är för sent.

Vi får följa historien utifrån olika perspektiv: kidnapparnas, polisens, familjens och den kidnappade mannens.

Som jag tidigare nämnt har jag tyckt mycket bra om böckerna om Paddy Meehan. Jag är dock inte helt säker på vad jag tycker om den här historien. Om Mina är bra på något så är det att förmedla känslor, hon är helt orädd för att visa upp samhällets obehagliga baksida. Även i den här boken framträder hennes kärlek till detaljer och mörka personbeskrivningar. Familjens splittring, sorger, besvikelser och lojaliteter skildras på ett trovärdigt sätt. Mina gör det dock inte lätt för sina läsare. Stundtals funderade jag på om hon har skrivit under påverkan av någon mer eller mindre otillåten substans. Historien är ryckig, inte på grund av dåligt författarskap utan med syfte att skapa en viss stämning. Vi får följa huvudpersonernas tankar, vilket ibland leder till att man som läsare slängs in mitt i en fundering som inte har något samband med vad man läst en stund tidigare. Man anar t.ex. en stor sorg hos huvudkaraktären (polisen Alex Morrow), men varför – det får man inte reda på förrän i slutet. Eventuellt kan det finnas någon tidigare bok som skvallrar om karaktärernas bakgrund, men i så fall borde denna bok komma med en stor varningstext i stil med ”OBS, denna bok läses fristående på egen risk, kan väcka stor förvirring”.

Inledning:

Jessica filosoferar angående omslag/framsidor…

.

Mis bravader:

Men herre guuuuud Señora…

.

Tävling:

Vinn ett hemligt bokpaket! (kommer 11 mars)

.

Anmärkningsvärda inlägg:

Nyheter på sajten under mars…

BookCrossing… (kommer 22 mars)

Den inkompetenta chefen… (kommer 24 mars)

.

Artikelserie:

Vägen till författare del 1… (kommer 29 mars)

.

Månadens omslag:

Vårt första ”omslag” är självklart en hyllning till Lars Keplers Hypnotiösten.

Mi om Hypnotisören…

Erica om Hypnotisören…

Joachim om Hypnotisören…

Under eftermiddagen kommer vi fixa och trixa lite med sajten, men vi kommer vara uppe igen till kvällen

Klart!

…men jag åkte dit ändå Blev dock bara en bok på rean i år (än så länge iaf)

Jack Uppskäraren av Glenn Lauritz Andersson.

Jag har äntligen läst de två första böckerna av Johan Theorin: Skumtimmen och Nattfåk. Hade hört så mycket bra om böckerna innan och var därför lite orolig över om de skulle leva upp till mina förväntningar. Oron var helt ogrundad, då jag älskade de här böckerna och den andra boken var till och med bättre än den första. Sorg och saknad går som en röd tråd genom bägge böckerna och författaren blandar nutid med historia, kriminalroman med spökhistoria och resultatet är fenomenalt. 

I början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke spårlöst på det Öländska alvaret. I Skumtimmen får vi följa pojkens mamma Julia som tjugo år senare börjar forska om försvinnandet tillsammans med sin far sjökaptenen Gerlof Davidsson. Nils Kant, en gång bygdens rötägg, spelar också en central roll i boken trots att han dog långt innan pojken försvann. Det sägs att han fortfarande kan ses på alvaret i skumtimmen.

I Nattfåk har familjen Westin nyligen flyttat från Stockholm till en gammal fyrvaktargård på norra Öland. Det sägs att huset är byggt av gamla skeppsrester, och det dröjer inte länge förrän de får höra spökhistorier om platsen. När svårförklarliga saker börja hända frågar de sig om det ligger någon sanning bakom historierna. Samtidigt drar fåken in över Öland med snö, is och dimma.

Med Skumtimmen vann Johan Theorin Svenska Deckarakademins debutantpris 2007 och Nattfåk fick priset Bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2008. Han planerar att skriva ytterligare två böcker som utspelar sig på våren respektive sommaren för att komplettera sin Ölandskvartett, där varje bok representar en årstid. Ni kan räkna med att jag kommer att läsa dem också.

Tidigare om Johan Theorin på Deckarhuset:

• Skumtimmen - Filmen
• Nattfåk kan ta Skandinavien med storm
• NATTFÅK - Johan Theorin
• Skumtimmen filmatiseras
• Nattfåk
• Tips på Allhelgonaläsning

Nyss hemkommen från bokrean. Jag köpte en bok som nog alla i hela Sverige har läst vi det här laget utom jag (Hypnotisören) och en Simon Kernick bok, vilket också var på tiden! Hypnotisören har ju minst sagt fått blandad kritik här på deckarhuset så vi får se vilka jag instämmer med.

Jag tycker nog rean var lite tunn på deckare, Bokia vann med hästlängder före Akademibokhandeln som hade jättefå deckare. Sen slog det mig att det saknas en bok som borde skrivas och det är en bok typ ”Vem är vem i deckarvärlden” Det finns faktiskt en hel del facklitteratur om deckare/kriminalromaner. Du kan hitta massor om pusseldeckaren, den hårdkokta deckaren och polisromanen men desto mindre om de nya genrer och stilar som blossat upp på senare år och få böcker om genren som är mer övergripande och skapad för allmänheten. Per Olaisen kom ut med en bok som funkar utmärkt för allmänheten för några år sen men den känns faktiskt redan rätt omodern, inte minst med alla kriminalserier på TV som påverkar och utvecklar genren litterärt.

I helgen hittade jag en lista , skriven av engelska tidningen Telegraph, med 50 kriminalromaner man bör ha läst innan man dör. Listan är visserligen från 2008 men ändå aktuell. Som väntat är många av dem äldre och antingen från USA eller Europa. Det beror naturligtvis på att deckaren uppkom och utvecklades i dessa delar av världen, jag gissar och hoppas att om några år så är den listan utökad med författare från fler kontinenter, det händer spännande grejer på deckarfronten runtom i världen! Nu gäller det bara att det översätts också. Jag är jättenyfiken på He Jiahong, en kinesisk deckarförfattare och proffesor i juridik som endast är översatt till franska än så länge. Det finns även flera japanska deckarförfattare som verkar spännande bl.a Shizuko Natsuki som finns översatt till engelska men som inte riktigt verkar ha hittat till Sverige än.

Har ni fyndat något på rean?

Jag har blivit besatt av en ”ny” tv-serie, Fringe. Serien började tydligen visas på svensk tv redan i somras (kanal 5), men då missade jag den helt. Nu kan jag istället gotta mig i en hel säsong av denna underbara serie på en och samma gång!

Fringe kan närmast beskrivas som en uppdaterad version av The X-files (introna till dessa båda tv-serier är i det närmaste identiska). Fringe har dock en större cast och dessutom fler storyarcs som löper över flera avsnitt än vad The X-files hade (men de har lyckats skriva avsnitten på ett sätt som ändå gör det möjligt att missa ett par avsnitt utan att för den delen bli helt lost).

I handlingarnas centrum står FBI agenten Oliva Dunham, hon arbetar på en division som utreder de lite underliga fallen (känns det bekant? Här kallas de dock inte X-files utan en del av Mönstret (The Pattern)). Till sin hjälp har hon en halvt galen vetenskapsman och dennes son. Teamet använder sig ofta av ”fringe” science (vetenskap som få känner till och som minst sagt är banbrytande) för att lösa sina fall.

Gillade du The X-files som kommer du troligtvis älska Fringe också!

Här har vi plötsligt en Nesbø utan Harry Hole. Vad är det som händer?

Den nya figuren är istället Roger Brown, en kreativ headhunter med utgifter större än inkomsterna. Brown är gift med Diana, som är en mycket vacker och eftertraktad kvinna. Och sådana kostar, har han upptäckt. Ett konstgalleri i bästa läge i Oslo bland annat, och lite annat smått och gott. Hon får allt hon skulle kunna önska sig. Men hon får inte DET hon önskar.

För att få kostnader och intäkter att gå ihop passar Brown på att fråga sina intervjuoffer om deras konstintresse och vad de har på väggarna därhemma… Det lönar sig fint, och går helt bra fram till dess att Brown råkar på den motsträvige kandidaten Clas Greve som han genast inser skulle passa som hand i handske på Pathfinder, en av hans klienter som är på jakt efter en ny direktör. Greve har något Brown till ha. Något han tar, och som slår tillbaka med sådan kraft att Brown plötsligt finner att det är hans huvud som det jagas efter.

I ärlighetens namn saknar jag Harry Hole, även om Roger Brown är en antihjälte av klass han också. Men han är inte Harry. Flytet, språket och spänningen finns där, inte tu tal om saken, men inte Harry…

Som vanligt trodde jag ungefär en tredjedel in i boken att jag klurat ut vad som var på gång och vem som… Fel fel fel… Också som vanligt. Det irriterar mig och jag får ingen ro förrän jag läst sista sidan i mitt signerade exemplar!

Aj då… DEN tvisten såg jag inte komma…

En längre (och roligare recension av Shutter Island finns på TheCrimeHouse (på engelska)

En otroligt snygg film! Ett riktigt stilistiskt mästerverk, som endast faller på att den ibland känns lite för prefekt (!?)

Jag var väldigt skeptisk till att mr Titanic skulle spela huvudrollen, men Dicaprio klarade det faktiskt riktigt bra. Miljön är även den mitt i prick!

Ibland blir det dock nästan lite för prefekt, för tillrättalagt och för snyggt helt enkelt. Drömsekvenserna är t ex otroligt vackra, snudd på poetiska. Detta gör dock att de förlorar tempo och får filmen att kännas lite lång på sina ställen. Slutet är även det väldigt vackert berättat, men lite väl långt…

Shutter Island rekommenderas dock varmt! Hade vi gett ut betyg här på Deckarhuset hade den varit väldigt nära att få full pott av mig.

Tidigare på Deckarhuset:

Shutter Island – Boken (Jessica)