Möt Tove Alsterdal

Hej Tove Alsterdal, välkommen till Deckarhuset!

vand-dig-inte-om-180x277

Berätta lite för oss om din senaste bok, Vänd dig inte om.

Jag ville skriva Beckomberga – mentalsjukhuset där jag började jobba när jag var 18 år, men som nu är nedlagt och förvandlat till flotta bostäder. En man, Svante, har flyttat in med sin nya unga fru. I skuggorna utanför står hans exfru Eva och tänker att det kanske inte är för sent. När han mördas samma kväll blir hon misstänkt.
Där finns också ett vittne till mordet, tiggaren som sitter utanför affären och sedan försvinner. Liksom i alla mina böcker drar den här historien iväg ut över gränserna, i jakten på sanningen.

Hur började din författarkarriär?
Med en idé som var så bra att jag var tvungen att skriva den. Jag var frilansjournalist och skrev dramatik och tänkte den först som film, men det skulle kosta minst 40 miljoner eftersom den utspelar sig i sex länder, så då bestämde jag mig för att skriva en roman istället. Den handlar bland annat om dem som dör i Medelhavet, heter Kvinnorna på stranden och kom ut 2009. Den såldes till rätt många länder och ska bli brittisk TV-serie.
Med den upptäckte jag att jag kunde.

Hur skulle du beskriva dina böcker för någon som aldrig har hört talas om dem?

Det är deckare utan någon traditionell detektiv, internationella thrillers utan spioner. Det är människorna som drabbas av brottet som är huvudpersonerna, som måste lösa gåtan för att överleva. I historierna finns alltid inslag av verklighet och oftast är det kärleken som är drivkraften, snarare än ondskan.

Hur tänker du om jag säger att jag inte upplever dina böcker helt som regelrätta deckare, mera som nutidshistoria?

Jag gillar ju att väva in både nutid och historia och inspireras av verkligheten, men det får aldrig gå ut över spänningen. Jag ser det som att jag gömmer en roman inuti deckaren, nästan ett klassiskt ödesdrama. De handlar mer om livet än om döden.

Hur ser processen ut när du skriver, hur mycket av tiden är research och hur mycket är skrivtid?

Jag gör väldigt mycket research. Även om historien är påhittad så ska det kännas sant, och mycket är också sant. Jag läser högvis och reser till alla platser där mina karaktärer rör sig, hittar husen där de ska bo och ofta till och med människorna de ska möta. Men det största jobbet är ändå alltid skrivandet och när jag väl skriver måste jag glömma researchen, den ska bara finns som en kunskap i min kropp, som om jag själv hade levt den. Man får aldrig skriva något bara för att det ska märkas hur mycket man vet.

Jobbar du med synopsis eller med ”ingivelser i stunden” ?

Bådadera. Jag gör noggranna synopsis, mina historier är så pass komplexa att de kräver det och jag måste veta vart jag ska. Men när jag börjar skriva så ändrar jag hela tiden och måste vara öppen för vad som händer och dyker upp, annars dör det.

I vilket stadie i processen släpper du in någon annans ögon och vems ögon är det?

Redan på idéstadiet släpper jag in Liza Marklund, vi har alltid diskuterat våra historier och läser varandras texter från de första 30-50 sidorna och sedan genom hela boken. Ingen annan får läsa förrän hon har gjort det, hon är mina andra ögon och den som förhindrar att jag blir blind och går vilse.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

John le Carré är en, han är ju mästaren av internationella thrillers. Man kan säga att jag rör mig i hans fotspår men utan storpolitik och spioner, i mina böcker är det de vanliga människorna som rör sig över gränserna och de drivs mer av drömmen om ett bättre liv än av maktbegär.
Joyce Carol Oates är en annan förebild, hennes romaner börjar oftast med död utan att för den skull vara deckare, hon rör sig i ett liknande gränsland mellan genrerna där jag känner mig hemma.

Låt oss säga att du skulle skriva nästa bok ihop med en annan författare, vem skulle det då vara?

Ingen aning. Jag jobbar gärna ihop med andra när jag skriver teater och film, men böckerna har jag svårt att tänka mig att skriva tillsammans. Skulle jag göra det skulle det vara med någon som brinner för samma idé och att den idén är starkare än min vilja att bestämma allting själv. Det kanske händer, men med vem har jag ingen aning.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?
Skriv! Om din idé är tillräckligt stark så lägg ner det jobb som krävs. Det handlar om flera års arbete, så sätt igång. En roman skriver inte sig själv. Ibland måste det bli dåligt innan det kan bli bra, det är inte magi, det är en arbetsprocess. Och snegla inte så mycket på andra utan skriv det som sätter igång något i dig själv, som drabbar dig.

Våra läsare är, som alltid, mycket nyfikna på att lära känna våra duktiga svenska författare, så tusen tack för att du tog dig tid att prata med oss!

Hälsningar Mi

Kommentering avstängd