Kriminalromanens historia – del 8

Under sommaren kommer jag i 10 delar  gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 8 – Den moderna kriminalromanen

När jag talar om den moderna kriminalromanen talar jag om romaner från 2000-talet.  Det finns några grundläggande förändringar i kriminalgenren som har skett från och med slutet av 1990-talet, början av 2000-talet.

1. Fler kvinnliga kriminalförfattare och huvudkaraktärer.

Under pusseldeckarens storhetstid fanns det visserligen en hel del kvinnliga författare men det verkar som om det efter 2:a värlskriget var en svacka på den fronten, givetvis med några undantag som Patricia Highsmith, Dorothy Gilman mm, Kanske beror det på att den hårdkokta detektivromanen och polisromanen skildrade typiskt manliga miljöer. Det ändrades gradvis och när kvinnliga poliser blev allt vanligare blev de allt vanligare i kriminallitteraturen också. På 1980-talet så kom en våg med kvinnliga författare som skrev hårdkokta deckare. Sara Paretsky och Sue Grafton är nog de mest kända (Se intervju med Paretsky här). Numera finns det alltid kvinnor representerade i kriminalromaner även om de inte alltid är huvudkaraktärer. De kvinnliga författarna har gett genren nya perspektiv och inriktningar som har varit nödvändiga för att förändra genren.

I Sverige så får man nog säga att det dröjde till slutet av 1990-talet då Liza Marklunds Sprängaren kom ut på marknaden men därefter exploderade den svenska kriminallitteraturen av kvinnliga deckarförfattare. Det var vältajmat för jag tror att det var många som var trötta på att läsa kriminalromaner där huvudkaraktären var en medelålders polis, frånskild, överarbetad och cynisk. Liza Marklunds karaktär var kvinna, gick i högklackat, och var journalist och ennes böcker handlar lika mycket om en småbarnsmammas vardagsbekymmer som om mord. Marklund banade väg för alla de andra kvinnliga författarna som stod i startgroparna som t.ex. Helene Tursten, Anna Jansson m.fl.

2. Kriminalserier på TV och kriminalfilmer


Kriminalserier på TV är inget nytt. I ett tidigare avsnitt skrev jag om Dragnet som visades redan på 50-talet i USA och under årens lopp har det funnits en rad olika kriminalserier men på 1990-talet och framåt så har det blivit en ganska dominerande genre på TV. En anledning är att antalet kanaler har ökat men intresset har onekligen blivit större. Som ni kan se på min TV-sida här på deckarhuset så går det i snitt 15 olika kriminalserier varje kväll och de kommer i alla möjliga varianter, det finns spionserier, rättegångsserier, polisserier, agentserier, klassiska serier som Poirot, psykologiska och experimentella serier som Dexter och så kallade rättstekniska serier som CSI-serierna. Den genre som har marginaliserats en aning när det gäller TV är privatdetektiven. Kriminalfilmen har också blivit stor, speciellt thrillern Det görs också ofta filmer i serieform av redan kända kriminalromaner. Beck, Van Veeteren, Anna Janssons romaner, Helene Turstens romaner och Mari Jungstedts romaner är alla exempel på det.

Industrin kring kriminalserier har blivit så stor att den har skapat egna regler och de som skapar serier experimenterar med form och stil (TV-serier har överlag fått mycket högre status) vilket innebär att många författare numera är inspirerade av kriminalserier. Det märks om inte annat på det ökade antalet visuella actionscener i litteraturen.

3. Yrkesgrupper och miljöer


En tredje influens är att författarna lägger in allt mer information och kunskap från/om från olika yrkesgrupper. Traditionellt sett så är huvudkaraktärerna i kriminalromaner poliser, agenter/spioner, detektiver, läkare, advokater eller journalister och ger också en inblick i dessa världar. Denna inblick har tidigare varit begränsad. I moderna kriminalromaner så får dessa världar allt större utrymme. Ett utmärkt exempel är Stieg Larssons Millenniumserie, som jag anser är typexemplet på en modern kriminalroman, En av huvudkaraktärerna är journalist och det handlar mycket om tidningen Millennium. Mycket av detta är kopplat till morden men det finns också delar av romanen som överhuvudtaget inte är kopplat till morden eller intrigen. Erika Bergers skildring av hennes arbete på en stor morgontidning är en sådan. Visserligen blir hon trakasserad på s in nya arbetsplats men jag tror att Stieg Larsson också ville skildra livet på en tidning. Larsson var som ni vet själv journalist. Väldigt många moderna kriminalförfattare har också andra yrken. Jens Lapidus är advokat, Tomas Bodström minister, Åsa Nilsonne psykolog, Anna Jansson sjuksköterska, Håkan Nesser lärare osv. Det är nog rätt naturligt att de vill skildra den värld som de är mest bekant med, vilket de kan göra mer fritt när man idag inte är så noga med att följa strikta genreregler.

4. Samhällsaktuella problem


Kriminallitteraturen speglar på många sätt samhällets utveckling och i Sverige är vi kända för att ha kriminalförfattare som skriver samhällskritiska kriminalromaner. Det är en tradition som kommer ända från Sjöwall/Wahlöö på 1960-talet. Det som är nytt är att man tematiserar olika frågor och gör dem stora. Det kan vara frågor som Kvinnomisshandel (Stieg Larsson har det som huvudtema) prostitution, trafficking osv. Det finns till och med författare som använder sig av kriminallitteraturen för att nå ut med olika budskap. Katarina Wennstam och Karin Alfredssonär exempel på sådana även om jag är lite tveksam till om de kan kallas kriminalromaner. Enligt min mening är det ok och bra att använda kriminallitteraturen på detta sätt men det får inte ta över handling och intrig. Då får de hellre skriva en renodlad debattartikel.

5. Blandade kriminalgenrer och Influenser från andra genrer.


Den moderna kriminalromanen bygger mycket på att genrer och stilar luckras upp. Förut fanns det tydliga och klara regler för hur varje kriminalgenre fick utformas (Se kriminalromanens historia del 3 om pusseldeckaren) Idag är så inte fallet. Genrer blandas hejvilt och återigen är Stieg Larsson typexemplet på det. Det finns de som skulle kalla hans tre böcker en pusseldeckare, en polisroman och en spionroman och visst finns det tydliga spår av dessa genrer i respektive roman men inte tillräckligt för att definiera dem till respektive genre. Den mest korrekta benämningen av böcker är att de är kriminalromaner, möjligen en thrillerserie.

Författarna blandar inte bara kriminalgenrerna med varandra de blandar även in annan litteratur och realism. Ta till exempel Johan Theorins Ölandssvit. De är inte bara kriminalromaner, de är skildringar av olika personers öden och har mytiska inslag. Maria Küchen har experimenterat och blandat in chick lit i sina romaner och har en helt okonventionell huvudkaraktär för en kriminalroman. Åsa Schwarz blandar in mysticism och har en huvudkaraktär som påminner om Lisbeth Salander. Jag har tidigare nämnt att Liza Marklunds böcker lika mycket handlar om en småbarnsförälder som en mordintrig. Camilla Läckbergs romaner innehåller också en hel del blöjbyten och äktenskapsproblem.

6. Fler huvudkaraktärer och parallella intriger.


Slutligen, i moderna kriminalromaner blir det allt vanligare att man följer flera huvudkaraktärer och spår. Johan Theorin är mästare på att väva ihop människoöden från en annan tidsperiod med karaktärer från nutiden. Stieg Larsson har två stora huvudkaraktärer och en rad andra karaktärer som man får följa på olika sidospår. Lars Kepler har också ett flertal stora karaktärer vars tankar och handlingar vi får följa. På många sätt är det som i TV-serier där man ofta får följa olika personer och klipper mellan dem. Men det finns också kopplingar till den episka romanen där man kan få följa en person eller familj i flera generationer. Detta hade inte varit möjligt om inte reglerna för de olika genrerna hade luckrats upp.

Sammanfattning:


* Det har kommit fler kvinnliga kriminalförfattare och kvinnliga huvudkaraktärer.
* Kriminallitteraturen har påverkat kriminalserier på TV och film, men de påverkar också  kriminallitteraturen
* Man kan se en ökad skildring av olika yrkesgrupper, kanske därför att många författare utövar ett annat yrke än författarskapet.
* Kriminalgenrernas regler har luckrats upp och ger större frihet till författaren.
* Många kriminalförfattare använder sig av samhällsaktuella teman som till exempel pedofili, eller kvinnomisshandel.
* Det är ofta flera huvudkaraktärer och sidointriger i handlingen.
* Huvudkaraktärena skiljer sig ofta från den typiska huvudkaraktären i kriminalromaner.
* Man ser mer visuellt våld i kriminalromaner som lika gärna skulle passat i en film eller TV-serie.
* Man blandar kriminalgenrerna och blandar in andra genrer och vardagsrealism  i romanerna (till exempel ”vanlig” skönlitteratur”).

Några exempel på svenska moderna kriminalförfattare:


Stieg Larsson – Använder sig av alla moderna grepp jag nämnt ovan och är typexemplet på en svensk modern kriminalförfattare.
Lars Kepler – Här följer vi flera karaktärer och det finns mängder av scener som skulle passa lika bra i en TV-serie
Åsa Schwarz– Blandar in mysticism och har också en okonventionell karaktär.
Katarina Wennstam – Skriver böcker som framförallt handlar om samhällsaktuella problem
Maria Küchen – Har en högst ovanlig karaktär och blandar in chick lit i sina romaner.
Johan Theorin – Hans böcker är en blandning av skönlitteratur och kriminallitteratur, man får följa olika karaktärer och paralella intriger.

1 Kommentar

  1. Pingback: Deckarhuset