Intervju med Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s Europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande!

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. ”Att kyssa ett träd. ”

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker.

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.

 

Klicka här för att läsa resten av denna intervju…

Detta inlägg är publicerat under Intervjuer av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.