Intervju med Christoffer Carlsson

Idag bjuder vi på en intervju med högaktuella Christoffer Carlsson som nyligen släppt Den fallande detektiven, en uppföljning till årets deckare 2013 – Den osynlige mannen från Salem.

Välkommen  Christoffer!

 

I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dig?

Oj, svårt. ”Brottsdramer, spännande berättelser om brott där karaktärer och relationer är lika viktiga och drivande som själva handlingen.”

 

Vad var din första tanke när Den osynliga mannen från Salem blev utsedd till årets bästa deckare 2013 av Svenska Deckarakademin?

”Va? Vann jag?” På riktigt. Jag var ju nominerad tillsammans med folk som Arne Dahl, Johan Theorin och Katarina Wennstam, liksom. Galet.

 

Du skriver både deckare och forskar i kriminologi- Man skulle kunna påstå att du är fascinerad av brott. Stämmer det och vad är det som har gjort att du har har valt att arbeta inom detta område?

Haha, ja, det skulle man kunna påstå. Det viktiga för mig, både som forskare och författare, är att försöka förstå människors liv: varför de handlar som de handlar, tänker som de tänker, känner som de känner, varför de blir som de blir. Ibland är brottsligheten ett oerhört centralt element för att kunna förstå en viss människas liv; ibland inte. Och, inte minst, ibland är brottslighetens konsekvenser (exempelvis, ett fängelsestraff) oerhört viktiga för att förstå varför en människas liv blir som det blir. Så det är, egentligen, mycket på det sättet som brottsligheten fascinerar mig. Och hey; berättelser om brott tenderar att vara ganska spännande, eftersom personen som begår brott per definition gör någonting hen behöver dölja inför andra.

 

Kan du berätta lite kortfattat vad forskningsarbetet går ut på? och framförallt, hur får du tid till att skriva också?

Min forskning har främst fokuserat på de processer, händelser och faktorer som påverkar människors liv när det gäller deras kriminalitet: vad är det som gör att personer börjar begå brott? Vad gör att de fortsätter när de väl har börjat, och vad gör att de (till slut) slutar? Tillsammans med några andra i en större forskningsgrupp, har jag genomfört massa intervjuer med personer som haft olika former av ”kriminella karriärer”, som vi kallar det, och försökt finna mönster och gemensamma nämnare i deras liv. Det är svårare än det verkar.

 

Och du vet, när det kommer till att skriva, för min del har det blivit en så naturlig del av livet att det känns konstigt när jag inte skriver på ett tag. Jag tänker att det är lite som träning för vissa: många hinner ju trots allt ha både ett familjeliv och arbetsliv och ändå träna några gånger i veckan. För min del är skrivandet det jag gör medan andra tränar. Vilket, tyvärr då, innebär att jag är i väldigt dålig form, haha. Men, ja, så märkvärdigt är det inte.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig

Jag kan sitta i stort sett var som helst: en buss, ett café, en gate på Arlanda, vid köksbordet hemma. Förut var det inte så, men min livsstil kräver numera att jag kan vara så flexibel, annars skulle jag inte kunna skriva så mycket som jag vill. Jag brukade sitta på akutmottagningar och skriva förut. Det var den absolut bästa platsen jag någonsin skrivit på. Numera går det nog inte, är jag rädd, eftersom kontrollen på akutmottagningar har blivit för hård. Men för sisådär tio år sedan gick det fortfarande. Jag älskade det, kunde sitta där hela eftermiddagar och kvällar, ibland halva nätter.

 

Kommer du att delta på Bokmässan i Göteborg?

Oh ja. Jag är där torsdag till söndag. Det ska bli så himla roligt.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Åh, det går inte riktigt att separera de där sakerna från varandra. För mig sitter allting ihop; intrigen är intimt förknippad med den miljö den utspelar sig i, och det i sin tur påverkar vilka karaktärer som behöver befolka de olika scenerna, och så vidare. Men det ursprungliga skapandet – när berättelsen liksom kommer till liv – som helhet är bland det absolut roligaste jag vet. Och då menar jag det roligaste i … livet, typ.

 

Om dina böcker blev film och du fick välja fritt vem som skulle spela Leo Junker, vem skulle det vara?

Adam Lundgren (Torka aldrig tårar…, Känn ingen sorg, etc.) tror jag skulle kunna bli en alldeles lysande Leo Junker. Men tyvärr är han ju snudd på Hollywood-stor nu, så han har väl viktigare saker för sig. : (

 

Om du var huvudperson i en kriminalroman vad skulle du vilja vara då? Polis, detektiv, privatspanare, journalist (annat) och vad skulle du ha för stil?

Haha, vilken rolig fråga! Det där med detektiv är intressant … Jag skulle nog välja det; en detektiv som står i bakgrunden och helst av allt mest lyssnar på låtar som ”Lost and found” med Adrienne Pierce eller ”Paint the silence” med South och kollar på ”True Detective”, men ibland måste arbeta lite för att kunna köpa mjölk och flingor, liksom. En motsträvig jävel. Haha. Det skulle jag vara! Om ni inte har hört ”Paint the silence”, förresten, så borde ni göra det. En lite bortglömd låt med flera år på nacken men makalöst bra.

 

Det är 1 vecka kvar tills du måste lämna in ditt senaste manus till förlaget. Vad tänker/känner du då?

”Hmm … undrar om det här verkligen är en berättelse, eller om den bara är en samling kapitel där karaktärer gör saker som kanske eller kanske inte hänger ihop. Oh well, jag har hållit på med det här så länge nu att det är hög tid att någon annan får avgöra den saken, för jag har då inte längre någon aning.” Typ. Mitt och Piratförlagets arbete är faktiskt oerhört harmoniskt. Vi har arbetat ihop i över fem år nu, så vi känner varandra ganska väl.

 

Vad läser du för böcker? Lista några Favoritböcker/kriminalserie och kriminalfilmer

Åh! Kära ni, sådär kan ni ju inte fråga. Jag läser allt ifrån typ ”Stasiland” av Anna Funder till ”Legend”-böckerna av Marie Lu. Men om jag ska lista några favoritböcker inom just den genre jag själv rör mig i, kriminallitteraturen, så får det bli de här:

 

”Den vedervärdige mannen från Säffle” – Sjöwall/Wahlöö
”Den skrattande polisen” – Sjöwall/Wahlöö
”Grisfesten” – Leif GW Persson
”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” – Leif GW Persson
”American Tabloid” – James Ellroy
”Winter’s Bone” – Daniel Woodrell
”Red Harvest” – Dashiell Hammett
”The Postman Always Rings Twice” – James M. Cain
”The Talented Mr. Ripley” – Patricia Highsmith
”The Contortionist’s Handbook” – Craig Clevenger
”Dark Places” – Gillian Flynn
”Heartsick” – Chelsea Cain
”The Yiddish Policemen’s Union” – Michael Chabon

 

Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

 Jag skulle ljuga om jag sa att de inte betydde någonting. De betyder en del, men inte allt. Såhär: en positiv recension gör mig glad i typ en timme. Sedan händer det ofta nåt som gör att glädjen försvinner, typ att jag spiller kaffe på min nytvättade tröja eller att jag går förbi en spegel och ba ”fan vad tjock jag har blivit” eller nåt. En negativ recension gör mig sur och lite nedstämd i typ en dag, sedan går det också över. Så det betyder ju någonting, liksom, men absolut inte allt. Det viktiga är att de som läser mina berättelser berörs av dem, på något vis.

 

Fråga från Thomas Engström: Vad är en riktigt bra och en riktigt dålig dag på jobbet?

Haha! En riktigt dålig dag på jobbet är när jag sätter mig tidigt någonstans för att skriva men av någon anledning inte får gjort mer än typ 1 000 ord på hela dagen; när alltför mycket distraherar. När jag har en bra bok jag hellre vill läsa, eller precis har twittrat nåt som jag inbillar mig är roligt och vill se om folk har delat det, när jag är hungrig eller törstig och inte sitter hemma utan på ett hotell eller i någon park och måste gå och äta eller dricka nånstans… när det helt enkelt är alltför mycket som distraherar mig. Då kan man också ge sig fan på att det är nån som postar en negativ recension av någon av mina tidigare böcker någonstans, eller att något bokevent som är inplanerat och som jag sett fram emot helt plötsligt ställs in, eller … ja. Du fattar. En objuden gäst kommer sällan ensam, som farfar sa. Det är en jävligt dålig dag på jobbet. Det händer ibland men inte så ofta. En riktigt bra dag på jobbet är när jag skriver mycket, vilket i min värld innebär runt 3 000 ord eller mer, och dessutom får äta hamburgare till lunch. Typ.

 

Om du var tvungen att skriva en historisk deckare eller en deckare som utspelar sig i framtiden vad skulle du välja?

Jag skulle väldigt gärna skriva en historisk deckare, men mitt steg tillbaka skulle inte bli särskilt långt; jag skulle skriva något som rörde sig under 1970- eller 1980-talet. Räknas det ens som historisk deckare? 

 

Till sist några korta frågor:

Brittiska eller amerikanska deckare? Amerikanska.
Poirot eller Mrs Marple? Mrs Marple
Leif GW Persson eller Håkan Nesser? Leif GW Persson.
Vanlig bok eller ljudbok? Vanlig.
Se en klassisk deckarfilm eller ny deckarserie? Klassisk. Mycket nya deckarserier, framförallt skandinaviska, är skit; ett fåtal håller måttet, som The Killing eller True Detective. Den enda skandinaviska bra skandinaviska är väl typ ”Bron”, om man bortser från ”En Pilgrims Död” som jag gillade som fan. Men den bygger ju på Leifs finfina trilogi, så … ja.

 

Tack för det Christoffer! Vi ses på bokmässan!

 

Kommentering avstängd