Intervju med Christian Lönnqvist

Christian Lönnqvist från Helsingfors är en debutant direkt från näringslivet. Med Oilgate visar Lönnqvist att han inte bara hör hemma som direktör i Nokia koncernen utan även kan skriva en hårresande thriller.

Från Nokiadirektör till thrillerförfattare, hur kom sig det udda vägvalet?

Efter närmare tjugo år i företagsvärlden började jag känna för att göra någonting helt annat. Och trots min ekonomiska utbildning och bakgrund i affärslivet har det alltid funnits en liten artist inom mig. Filmer, böcker, konst, musik; allt som är tillräckligt väl gjort lämnar sitt spår. Men själv kan jag inte sjunga eller spela piano eller måla. Skrivandet däremot har alltid fungerat relativt hyfsat för mig, därför valde jag att skriva en bok.


Hur ser dina gamla kollegor på ditt skrivande?

Ja, kollegorna finns ju kvar eftersom jag aldrig lämnat min gamla karriär helt och hållet, i stället skriver jag på deltid. Men det ligger väl i den finska mentaliteten att hålla ganska tyst, så att säga. Mina utländska kollegor har egentligen visat ett större intresse, men eftersom Oilgate hittills utkommit bara på svenska och finska har de inte kunnat läsa boken.


Hur står sig thrillergenren bland andra genrer inom litteraturen idag?

I flere länder ligger thrillers ofta ganska högt på försäljningslistorna, men samtidigt anser nog ändå många att thrillers och deckare är skräplitteratur – drama och historia bland annat ses som någonting finare. Själv tror jag att det bör finnas någonting för alla; någonting för olika tidpunkter och för olika sinnesstämningar, precis som det inom musikvärlden finns allt mellan klassiskt och hårdrock, och åtminstone själv lyssnar jag på olika sorts musik beroende på tillfället.


Hur föddes idén till Oilgate?

Jag är inte säker på om jag minns alla detaljer längre. Men jag bodde i USA år 2000 då Bush blev vald till president i ett ytterst jämnt och kontroversiellt val, så jag såg valkaoset på ganska nära håll. Och följande år efter 9/11 började sedan ”kriget mot terrorn”. Så spädde jag på med lite konspirationsfantasier, och funderade på vad som kunde ha hänt om Bush gått bara ett steg längre. Lägg till detta att jag alltid varit ganska miljömedveten och fortfarande kommer ihåg hur det kändes när jag läste om Exxon Valdezolyckan för tjugo år sedan. Allt detta blev väl sedan ingredienser till Oilgate.


Du skriver väldigt drivet och har väldigt fina person- och miljöbeskrivningar i boken, hur lärde du dig romanskrivarhantverket?

Jag har nog aldrig formellt lärt mig romanskrivarhantverket, först nu försöker man väl lära sig av sina misstag och erfarenheter, av förläggarnas kommentarer och av kritikernas och läsarnas feedback. Men det är klart att jag ända sedan ungdomen tagit intryck av böcker och författare som imponerat på mig.


Intrigen har många komplicerade trådar som faktiskt hålls ordning på hela vägen, vilken arbetsteknik använder du för att inte tappa bort något spår?

I ärlighetens namn måste jag säga att mina förläggare (jag jobbade simultant med två, eftersom boken utkom samtidigt på svenska och finska) lärde mig att rensa och stryka. Slutprodukten innehåller faktiskt färre och kortare trådar än mitt ursprungliga manuskript. Dessutom har man som författare alltid en möjlighet att systematiskt och flere gånger gå genom alla trådar och knutar tills allt är utrett. I det här hänseendet beundrar jag alla som jobbar med live-shower och dylikt – där har man en enda chans att få allting rätt.


Jag spårar en viss samhällskritik i botten, är sensmoralen medveten eller kom den på köpet på något sätt?

Sensmoralen är definitivt medveten, det råder ingen tvekan om den saken! Jag skulle själv också antagligen tycka att thrillergenren är skräplitteratur, om det inte fanns rum för sensmoral och samhällskritik och andra tankeställare även inom den genren. Tillsvidare är jag naiv nog att tro att en tillräckligt bra författare eller filmproducent eller varför inte poet kan påverka attityder lika mycket som politiker.

 


Du skriver på Svenska, inte Finska. Varför?

Jag är visserligen finländare, och född och uppvuxen i Helsingfors, men mitt modersmål är svenska (sex procent av finländarna har ju faktiskt svenska som modersmål). Trots att jag arbetar på engelska och finska tycker jag att det är speciellt viktigt inom skönlitteraturen att skriva på ett språk som man kan till hundra procent, det räcker inte med nittionio procent. Nyanser, språkbehandling och rytm är viktiga saker i alla skönlitterära verk.

 


Svenska och Norska spänningsförfattare har slagit stort globalt, men vi har inte hört mycket från vårt östra grannland än. Är ni på gång nu?

Jag hoppas det. Vi har faktiskt flera begåvade författare, varav några av dem spänningsförfattare. Ilkka Remes har varit Finlands bestseller åtta eller nio gånger de senaste tio åren, tror jag. Hans debutverk Pääkallokehrääjä (Dödskallefjärilen) är den bästa spänningsroman jag någonsin läst, och då jämför jag med sådana författare som Tom Clancy, John Grisham, Jo Nesbø och Liza Marklund.

 


Vad tror du det är som gör att våra nordiska spänningsförfattare är så uppskattade internationellt?

Om jag visste det skulle jag själv försöka skriva på samma sätt! Allvarligt talat gissar jag att en sak är antiheroismen; hjältarna i de nordiska spänningsböckerna är inte John Wayne eller Rambo, utan ganska ofta frånskilda mammor, alkoholiserade poliser eller annars bara vanliga svenssons. Den röda tråden är inte heller massiv, utan rätt vardaglig och därmed tillräckligt realistisk (kanske jag själv har någonting att lära här!). Sist men inte minst får man väl säga att många nordiska spänningsförfattare helt enkelt skriver så bra!

 

 

 


Vi på Deckarhuset tackar och önskar lycka till med nästa bok!

Kommentering avstängd