Intervju med Carin Gerhardsen

Beskriv dig själv med 5 ord.

Jag är en äventyrslysten, empatisk, logisk och lojal livsnjutare.

.

Mons Kallentoft, som gav dig stafettpinnen här på Deckarhuset, undrar hur ni firar när böckerna går till tryck?

Inte alls, faktiskt. När en bok är färdigskriven däremot, och inskickad för första gången till förlaget, så firar min man och jag med champagne. Men det bästa firandet går av stapeln när en bok kommer från tryckeriet. Då firar vi hos våra kompisar Johan och Sanna, som bjuder på en hejdundrande middag där jag får specialmat. Jag är nämligen oehört förtjust i vissa saker som kanske inte så många andra gillar. Exempelvis kan de andra äta Boeuf Bourgignon, medan jag får en fantastisk palett av råbiff, njure, tunga, kalvbräss, lever och lammtestiklar. Det du, Mons!

.

Hur kom du på idén skriva just en kriminalroman?

Mitt första författarprojekt, den filosofiska idéromanen ”På flykt från tiden”, fick fina recensioner men nådde aldrig en bredare publik. Det gjordes heller inga ansträngningar vare sig från förlagets eller kritikerkårens håll för att den skulle nå ut. Själv var jag bara tjugonio år när den gavs ut och hade den något naiva inställningen att en bra bok säljer sig själv. Vilket den ju inte gjorde, så min rosenskimrande föreställning om att jag omedelbart skulle bli en etablerad författare infriades inte. Men författardrömmarna fanns ändå kvar där någonstans, alltmedan jag jobbade på som vanligt med GSM-basstationsutveckling, JAS-simulatorer och börshandelssystem, gifte mig och skaffade barn.

Så en dag lät jag mig övertalas av min man att jag skulle ta upp författandet igen, och denna gång gjorde jag det med en något mognare inställning. Jag skulle utan att ge avkall på mina filosofiska ambitioner eller litterära kvalitetskrav skriva något som både förlagsfolk och läsare uppskattade. Och vad kunde väl passa bättre än att ge sig i kast med deckargenren? Jag har älskat att läsa deckare (och att leka deckare) ända sedan Agaton Sax kom in i mitt liv när jag var i åttaårsåldern. Och mitt stora intresse för problemlösning, logik och logistik gjorde inte valet sämre. Sagt och gjort, jag tänkte noga igenom vad som utmärker en bra deckare och vilka ingredienser innehållsmässigt som tilltalar just mig. Sedan började jag skriva, och för säkerhets skull skrev jag tre stycken så att förlagschefen på Ordfront skulle förstå att jag inte bara var en dagslända, utan något att satsa långsiktigt på.

.

Vad tror du det beror på att din debutdeckare slog så väl ut?

Jag tror att den uppfattas som spännande, gripande och trovärdig.

Med hjälp av snabba klipp – lite inspirerat från filmens värld – och parallella handlingar, som jag vill ska vara intressanta allihop, skapar jag spänning och högt tempo.

Min utgångspunkt är att läsaren och jag rycks med av samma saker. Jag är väldigt intresserad av den lilla människan. Som ju är en del av den stora världen, men den rakaste vägen in i mitt hjärta är den lilla människans berättelse. Jag lever mig verkligen in i mina karaktärer, oavsett om de är huvudpersoner, bifigurer, offer eller gärningsmän. Människor är olika tåliga i situationer av motgång och jag spekulerar hela tiden i hur människor formas, eller låter sig formas, av det som livet bär med sig. Otur, till exempel, intresserar mig alldeles särskilt.

Jag lägger också ner mycket möda på trovärdigheten. Personligen är jag allergisk mot deckare som är välskrivna och spännande ända fram till slutet, när alltihop upplöses i något fullständigt osannolikt och krystat. I värsta fall kan det handla om enäggstvillingar eller multipelpersonlighet…

.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Spänningen gör att man läser mer än man egentligen orkar och har tid med i denna tid av stress. När man är på det humöret kan det också vara en befrielse att man alldeles säkert får svar på allt till slut. Dessutom innehåller de bästa deckarna också så mycket mer än själva brottet, som är härligt att få sig till livs rent intellektuellt.

.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Hur ändrar vi på det?

Om förlagen och kritikerna hjälptes åt att sålla agnarna från vetet så skulle bara den bästa kriminallitteraturen ges ut, vilket skulle höja statusen. Som en positiv bieffekt skulle det då också bli större utrymme för litteratur som i nuläget betraktas som smal och därför kanske inte ges ut överhuvudtaget.

.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Det skulle vara ett bortglömt deckarmanus som hittades i en dammig låda på vinden i Aleksandr Solzjenitsyns gamla bostad. Jag skulle se till att få den publicerad och därigenom med största sannolikhet höja kriminalromanens status rejält.

.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska dina läsare?

Jag föreställer mig att de skulle tycka att det var lite oväntat att jag har sparat Aftonbladets gamla VM-bilagor. Och med VM menar jag naturligtvis fotbolls-VM. Själv blir jag överraskad varje gång jag ser en av mina egna böcker på ett främmande språk. T.ex. ”Peperkoekenhuis” eller ”Tampen brenner”.

.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

”Niklas och lejonet” av Elizabeth Brozowska. Den handlade om en pojke som blev kompis med ett lejon efter att ha botat hans tandvärk. Jag var sex år och det krävde en enorm ansträngning att ta sig igenom den, men efter det var jag bokslukare.

.

När använde du ditt lånekort på biblioteket senast?

Förra sommaren på landet. Då lånade jag en massa böcker åt barnen. Jag har fått överta stora mängder böcker av mina föräldrar, och min man är snabbläsare och köper mycket böcker. Själv läser jag väldigt långsamt och har så mycket olästa böcker i hyllan att jag utan överdrift aldrig mer skulle behöva låna eller köpa en bok.

.

Har någon litterär figur någonsin lockat dig till avundsjuka? Vem var det i så fall och varför?

Kanske inte en litterär figur, men väl ett par författare. Den danske författaren Christian Jungersen som skrev ”Undantaget” och Hans Gunnarsson som skrev ”Albatross”. Bägge de böckerna hade jag tänkt skriva själv, inte på exakt samma sätt, men de var liksom redan mina. Surt…

.

Finns det någon deckarfigur du skulle vilja ”ta över” och skicka på helt andra äventyr än den ursprunglige författaren gjort?

Ja, jag har tänkt mig att Petra Westman ska inleda en affär med Jo Nesbøs Harry Hole, och att de ska åka till Bangladesh och leva ett självdestruktivt liv medan de utreder ett bestialiskt och mångbottnat mord.

.

Vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Just nu finputsar jag på nummer tre i Hammarbyserien, ”Vyssan lull” som kommer ut i mars. Samtidigt arbetar jag med synopsis för nummer fyra.

.

Hur viktiga är bokmässorna för er författare?

Det sägs att det är viktigt att synas och höras, även om man kunde tro att författare föredrar att förmedla bilden av sig själva och sin bild av omvärlden på skriven form. Så det är väl bara att gilla läget och ställa upp på intervjuer, föredrag och öppna diskussioner – för böckernas skull. En bokmässa är naturligtvis en utmärkt plats för detta ändamål. Dessutom är det oftast här jag träffar mina utländska förläggare, något som är viktigt för samarbetet.

Författaryrket är väldigt ensamt. För mig personligen är det oerhört stimulerande att få träffa och lära känna andra författare, utbyta erfarenheter och bara umgås. Därför betyder bokmässorna en hel del för mig, för det mentala välbefinnandet.

.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Då skulle jag välja Leif GW Persson. Som med sin särpräglade, hårdkokta stil skriver spännande och initierade deckare.

.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Vad har du för avatar på Flashback? Och vad tycker du utmärker en bra deckare?

.

Hela Deckarhuset/TheCrimeHouse tackar Carin Gerhardsen för att hon tagit sig tid med denna intervju!

Kommentering avstängd