Intervju – Ingrid Hedström

Vi på Deckarhuset är glada att få presentera en intervju med kriminalförfattaren Ingrid Hedström som har skrivit Villette-serien om undersökningsdomaren Martine Poirot som bor och verkar i Bryssel på 1990-talet.
.

Nyligen släpptes den femte boken i serien – Rekviem i Villette och hon har precis påbörjat arbetet med bok nr. 6.
.

Ingrid är i grunden journalist och arbetar som utrikesreporter för DN. Under en period på 1990-talet bodde hon i Bryssel.
.

Böcker i serien:
Lärarinnan i Villette
Flickorna i Villette
Under jorden i Villette
Blodröd måne över Villette
Rekviem i Villette

När beslutade du dig för att börja skriva deckare och hur lång tid tog det från att du skrev första sidan tills du blev publicerad?

Jag har egentligen drömt om att skriva deckare sedan jag själv började läsa dem när jag var åtta-nio år. När jag bodde i Bryssel på 90-talet blev jag klar över att jag ville skriva deckare som utspelas i Belgien. I slutet av 90-talet började jag några gånger på en berättelse om trafficking som aldrig blev färdigskriven. Men det definitiva beslutet tog jag 2003, när jag anmälde mig till en deckarkurs i Wales med Val McDermid och Denise Mina som lärare. Första sidan på min första bok, ”Lärarinnan i Villette”, skrev jag i september 2004 när jag lyckats få ut några extra semesterveckor för att komma i gång. Men eftersom jag jobbade heltid tog det tid att bli klar med den. Alfabeta antog den i början av 2007 och den kom ut i mars 2008.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig (förutsatt att du skriver på en bok)

Jag åter frukost och läser morgontidningarna (DN, SvD och Financial Times). Om vädret är vackert tar jag sedan ofta en promenad på en halvtimme, det sätter fart på hjärnan. Annars sätter jag mig vid datorn vid 10-tiden ungefär. Ägnar lite för mycket tid åt att surf på nätet innan jag kommer i gång med att skriva. Dagar när jag har flyt skriver jag 5 – 10 sidor, men det är inte alltid jag har flyt. Ibland kan jag ägna timmar åt att kolla saker som sedan tar väldigt liten plats i boken, som när och var månen gick upp en viss dag, eller vilket väder det var, eller leta bilder på saluhallar från 1800-talet.

Du är starkt influerad av pusseldeckarförfattare som Agatha Christie, Maria Lang mm. Den klassiska pusseldeckaren är idag sällsynt med sitt fokus på mordgåtan och en rad misstänkta? Vad tror du det beror på?

Jag tror att den klassiska pusseldeckaren sedan några decennier hamnat i vanrykte som alltför orealistisk och konstruerad, med tjusiga överklassmiljöer, människor som är schabloner och blod som inte luktar: Lord Highandmighty samlar sina arvingar på godset en weekend och en av dem lägger arsenik i hans te – why should I care? Många känner till Raymond Chandlers klassiska lovord om Dashiell Hammet, som ”plockade upp mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden”, där den ”venetianska vasen” står för klassiska engelska deckare och ”gränden” för den hårdkokta amerikanska traditionen.

Men fokus på mordgåtan och flera misstänkta behöver ju inte i sig utesluta fördjupade personskildringar, otäckt realistiskt våld eller angelägna ämnen. Vilket inte hindrar att jag ibland undrar om jag ska känna mig stött när folk säger att jag skriver klassiska deckare.
(Ingrid ska veta att i min mening så är det ingen förolämpning  att hon är influerad av pusseldeckare utan en komplimang att hon låter den klassiska genren leva vidare i modern tappning!)

Det är en helt annan kulturell atmosfär i dina böcker som känns väldigt kontintental. Vad skulle du säga är typiskt för mellaneuropa?

Det finns en formell artighet i umgänget som kan kännas ganska behaglig; Sverige är mer informellt – på gott och ont. Jag tycker också att det på kontinenten finns en större medvetenhet om det historiska förflutna, både det nära och det mer avlägsna. Ockuperade och sönderbombade städer finns fortfarande i levande minne, det sätter spår. Både Frankrike och Belgien är samtidigt mer byråkratiserade samhällen än Sverige, krångliga och svåra att tränga igenom, och jag tycker det finns en större misstro mot myndigheter. Jämför man Stockholm med Paris och Bryssel tycker jag människor på kontinenten är lite sjavigare, mindre perfekta, och samtidigt mer individualistiska.

Jag har inte lyckats lista ut mördaren i dina böcker. (jag misstänker alltid flera) Men är det möjligen så att du medvetet lämnar ledtrådar och fakta som gör att man ska kunna lösa morden? 

Jo, det försöker jag göra. I ”Blodröd måne över Villette” finns exempelvis mycket tidigt några repliker som gör att man borde ana oråd lite längre fram om man kommer ihåg dem. I ”Rekviem i Villette” finns också mycket tidigt uppgifter som kan få den läsare som kombinerar dem med saker som kommer fram två tredjedelar in i boken att utbrista ett listigt ”Aha!”

Vad läser du just nu?

På deckarfronten har jag just läst Deborah Crombies senaste, ”No Mark Upon Her”, och passat på att läsa om hennes tidigare böcker. På researchfronten läser jag Roger Boyes ”Meltdown Iceland”. Vid sidan om deckare och research har jag just läst ut Alan Hollinghursts ”The Stranger’s Child” och väntar på Hilary Mantels ”Bring up the Bodies”.

Kan man få dig till att avslöja något om din nästa bok i Vilette-serien?

Jag har så att säga inte satt papperet i maskinen än, och det betyder att ingenting ännu är hundraprocentigt bestämt. Men jag kan berätta att jag den här veckan /alltså den veckan som börjar nu, jag åker på tisdag/ åker till Island, och veckan därpå till Luxemburg, för att göra research för en idé som lockar mig väldigt mycket nu. Förverkligar jag den idén betyder det att handlingen förflyttas från de tidigare böckernas 90-tal till nutid.

Du som har spenderat mycket tid i Europa. Har du några tips på belgiska eller franska kriminalförfattare som finns översatta till engelska men än så länge inte till svenska?

Nej, jag är nog alltför fast i den anglosaxiska traditionen. På franska läser jag ibland Fred Vargas och Jean-Christophe Grangé, som är bra, men de har ju båda fått några böcker översatta till svenska. (Några som jag läst vill jag däremot inte rekommendera.) Belgien har haft Georges Simenon, men idag är det glest med belgiska deckarförfattare.

Hur mycket av dig finns det i din huvudkaraktär Martine Poirot. 

Vissa likheter finns det: vi är båda intresserade av att tränga bakom det fördolda för att förstå mänskligt agerande och varför fruktansvärda saker inträffar. Där tror jag det behövs samma personlighetsdrag för att bli undersökningsdomare som för att bli psykolog (som jag en gång utbildade mig till) eller journalist. Både Martine och jag är också mycket intresserade av kläder och mode. Men på en avgörande punkt är hon mycket olik mig: hon är komfortabel med att ha makt. Där är hon så olik mig man kan vara – jag tycker om att skildra människor men absolut inte att ingripa i deras liv.

Nämn fem saker eller händelser som influerade dig när du skrev Rekviem i Vilette.

Nr 1: Jag läste in mig på Italiens efterkrigshistoria när jag bevakade det italienska parlamentsvalet 2006 och blev chockad när jag insåg omfattningen av våldet under ”blyåren” på 70-talet när unga människor på yttersta vänster- och högerkanten tog till terrormetoder. Det är det första som influerat ”Rekviem i Villette”. Nr 2: Min man har skaffat en övernattningslägenhet i Bryssel som ligger i Saint-Josse, en Brysselkommun jag inte kände till förut, men som gjort starkt intryck på mig och där mycket av boken är förlagd. Nr 3: En lika märklig som oförklarlig händelse när jag just flyttat till Bryssel 1992 och fick besök av servicetekniker, som sedan visade sig vara falska, och som skulle fixa gaspannan men i stället fick den att läcka gas; den ligger till grund för ett mord i boken. Nr 4: En bussrundtur till art déco-hus i Bryssel. Nr 5: studier bland tidningsläggen i Bryssels stadsarkiv, som fick mig att gapa över hur otroligt våldsam sensommaren och hösten 1983 var i Belgien även utan min påhittade seriemördare.

Brukar du se på kriminalserier på TV och vad ser du i så fall?

Jag ser rätt sporadiskt på kriminalserier på tv. Gamla ”Spanarna på Hill Street” var suverän, varför går den aldrig i repris? Jag gillade ”I mördarens spår” med Helen Mirren som Jane Tennison. ”Foyle’s war” är bra, inte minst för sitt sätt att visa hur vanliga demokratiska spelregler sätts ur spel i ett samhälle i krig. Missar inte ”Morden i Midsomer”, men det är nog mer för att det är en sommartradition än för att det egentligen är bra. Tevefilmatiseringar av böcker jag gillar gör mig oftast besviken även om jag tittar på dem, tänker då mest på Val McDermid och Peter Robinson. Svenska kriminalserier brukar sällan fånga mig.

På din hemsida  skriver du att du gick på en skrivarkurs med Val Mcdermid. Vad var det viktigaste hon lärde dig?

Mycket – men den lärdom jag tänker mest på när jag skriver är vikten av att hålla momentum uppe, att se handlingen som ”a series of interlocking arcs”, att ställa frågor som får läsaren att att fortsätta framåt. (På Ingrids hemsida hittar man en karta över Vilette vilket jag tyckte var roligt!)

.

Tack Ingrid för att du ställde upp på en intervju!

Kommentering avstängd