Hypnotisören av Lars Kepler

HypnotisörenErik Maria Bark bryter sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera. Varför? För att han är lika övertygad som Kommissarie Joona Linna om att de brutala morden på en alldeles vanlig familj kan lösas, och den försvunna systern räddas, om bara minnen i det undermedvetna hos den överlevande sonen kan grävas fram. Men var det rätt väg? Har den räcka vidrigheter som följer i hypnosens fotspår kunnat undvikas? Var det Eriks fel, det som sedan hände?

Hypnotisören är utan tvekan en klass för sig! Kul att få en bok i händerna som gör att jag missar busshållplatsen därhemma flera gånger… Historien är driven, den är klar och enkel utan trassliga trådar som inte hänger ihop. Såväl miljöer, personligheterna och språket är lysande. Det kan aldrig vara en debutant som åstadkommit detta, väl? Namnet Kepler är det kanske första gången författaren använder, men …? Ibland får jag fatt i en bok som när jag lägger ihop den efter sista sidan, skickar tanken ”åh, tänk om jag ändå hade haft den här läsupplevelsen kvar”. Hypnotisören var en sådan bok.

Och i efterskott hittade jag information på nätet om vem Lars Kepler är – sök och du skall finna…

Detta inlägg är publicerat under Böcker av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.