Hela intervjun med Massimo Carlotto

The Fugitive är en självbiografi, det är en svår och gripande historia, hur fick du styrkan skriva den?

Jag tyckte det var viktigt att berätta min historia för att beskriva miljön som jag var accepterad och skyddad av. Det var också för att vara ett stöd till dem som lever under falskt namn för sina ideal.


Var det dina erfarenheter som behövde berättas och därför blev du författare, eller fanns den driften redan tidigare?

Nej. Jag tänkte inte fortsätta skriva när “Il Fuggiasco” blev publicerad. Det var romanens succé som gav mig möjligheten att omvandla min passion för litteratur till ett jobb.

Om man tänker på alla de åren du tillbringade i fängelset, på vilket sätt har du kunnat använda erfarenheten i ditt kriminalromanskrivande?

De flesta författare frågar poliser och domare för att få information de behöver. Jag frågar gamla “gangsters” i stället, det fungerar bra att uttnyttja deras erfarenheter.


Många situationer och karaktärer i dina böcker, i alla faktiskt, känns mycket verkliga, har du lånat både ur egna verkliga erfarenheter och andras eller är det ren fantasi?

Nästan alltid beskriver jag verkliga personer därför att mina romaner är inspirerade av verkliga situationer.

Är det som jag tror, att mycket i böckerna är verklighet – är du inte rädd att någon ska ta illa upp och lösa ”problemet” en gång för alla?

Nej. Mina romaner väcker frågor hos läsaren utan att ge svaren. Jag berättar framför allt mångsidiga kriminella berättelser och det är ett sätt för att beskriva samhället de utspelas i.


”Alligatorn” är en intressant karaktär, hur föddes han?

“Alligatorn” föddes av behovet av att skapa en ny roll som tillät mig anpassa berättelsen till icke institutionella och icke konventionella situationer. Därför har jag valt en detektiv utan tillstånd, det finns några få i Italien.

Mozart fick en chokladbit uppkallad efter sig och Napoleon fick en bakelse, om du fick välja – vad i skulle du önska att du fick uppkallat efter dig?

En sorts Calvados!


Du är engagerad i Cesare Battistis fall – kommer det också att bli en bok av dig eller ska han få skriva den själv, när han blir fri?

Vad mig beträffar så ska jag aldrig skriva om Cesare Battistis upplevelser.  Det är han som ska göra det, därför att ingen kan bättre se  än  Battisti själv alla mänskliga aspekter av händelsen.

Jag får en känsla av att det finns ett antal fängslade oskyldiga från samma tid, vad beror det på?

Man ansåg att det var ett kritiskt läge för både politiker och polis. Domstolen spred skräck med grovt tunga straff. Målet med att göra såvar att få många politiska aktivister att anklaga sina kompisar som  fortfarande var i frihet.

Då hände det att många medlöpare anklagade oskyldiga personer, som hamnade i fängelse i många år.


Det har sagts att barn som ser mycket våld på tv tenderar att bli våldsamma – är du inte rädd att det du beskriver kan ge unga ”entreprenörer” nya idéer?

Nej. Våld är i mina romaner aldrig berättat för att förövaren ska få “sympatier” från läsaren.

Jag hittade din roman La verita’ dell’Alligatore i receptionen på hotell Al Saraceno i Sassari för några år sedan. (Book crossing!) Min italienska är mycket begränsad men beväpnad med  ett engelsk-italienskt lexikon och stor läslust klarade jag att stava mig igenom boken. Det var en aha-upplevelse för mig – så annorlunda och det bästa jag läst på länge, trots att jag antagligen missade väldigt mycket – SÅ min viktigaste  fråga är kanske:

Det är en tid för Europeiska författare runt om i världen just nu, innebär det att det är dags för de stora massorna i Europa, som tyvärr inte klarar att läsa på italienska, att möta Sr Carlotto nu?

Verkligen är att mina romaner är publicerade i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Grekland… Jag ofta möter mina läsare utomlands och ser att de blir fler och fler. Det här är en god erfarenhet och lär mig att tänka romaner för en ickeitaliensk publik också!


När kommer dina böcker på Svenska?  Är det en duktig översättare eller ett bra förlag du saknar?

Både och. Jag haft en semesterresa i Sverige och jag älskar Sverige och svenska literaturen så mycket att jag skulle vilja återkomma som författare!

Jag har lite svårt att sätta en etikett, genre, på dina verk – vad skulle du själv vilja kalla dem?

“Medelhavsmörk undersökande litteratur ( Noir )”. Det betyder att berätta kriminella historier för att på ett verklighetstroget sätt beskriva kriminella förändringarna orsakade av ekonomi globalisering.


Om du skulle starta en författarskola – hur skulle den se ut?

Jag brukar vara en god lärare i polisromangenren, hur man bygger upp en berättelse och lär ut undersökningsutveckling. Bara då kan man börja skriva några rader…

Deckarhusets intervjuer brukar avslutas med att den som intervjuas får ge mig ett tips om vem jag ska prata med nästa gång –

vem tycker du att jag ska söka upp?

Loriano Macchiavelli, den Stora Gamla italienska författare i polisroman.


Vilken fråga känns viktig att ställa till denne person?

Vem är  Sarti Antonio, den längstlevande “seriella” personen i europeisk polisroman?

Det var den norske kriminalförfattaren Jan Sverre Syvertsen som önskade att jag kontaktade dig för denna intervju.  Hans fråga till dig är;

Har du orkat förlåta?

För mig hör den där händelsen till det förflutna och jag tänker inte längre på det, men det betyder inte att jag har förlåtit “alla”.


Många tack för att du velat ställa upp och berätta för våra Svenska läsare om dig själv och ditt skrivande!

Kära Marica, tack vare dig och Jan Sverre Syvertsen!!! Hälsningar Massimo Carlotto.

Deckarhuset vill även passa på att tacka Maria Sorio, London, UK för översättningen!