Hela intervjun med Håkan Östlundh

Håkan Östlundh, trebarnspappa och författare debuterade som artonåring med ungdomsboken Vita ansikten. Under 80-talet och en bit in på 90-talet var han verksam som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Sedan sluten av 90-talet har Håkan arbetat som manusförfattare, och så skrev han sin första kriminalroman 2004. Släke. Hans senaste deckare heter Blot – kanske har du läst den eller sett den i hyllorna i bokhandlarna!

Hej Håkan!

Var befann du dig när du insåg att du skulle skriva en kriminalroman ?

På Gotland.

Du är inte den enda journalisten som skriver deckare, vad är det med er journalister och litterära mord egentligen?

Jag hör inte riktigt till journalisterna som växlat över till deckare. Jag hade skrivit min första bok redan innan jag började med journalistiken. Men det är givetvis en fördel att bemästra researcharbete och kunna skriva rappt och fängslande. Nackdelen är att det ibland blir mer fyrahundra sidor Expressenreportage än kriminalroman.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

Ingen aning, men en hyfsad gissning är att det var något av Astrid Lindgren eller Sven Wernström. Det första vuxenromanen som gjorde bestående intryck var Jack av Ulf Lundell.

Du har skrivit såväl barn- som ungdomsböcker, och så dessa deckare i Gotländsk miljö som vi alla uppskattar så mycket. Vilket var svårast?

Den första boken var den svåraste. Jag var bara sjutton när jag skrev den och hade inte mycket kunskaper att falla tillbaka på. Å andra sidan är kanske den senaste alltid den svåraste eftersom jag hela tiden höjer ribban.

Varför utspelar sig så många moderna Svenska deckare på Gotland?

När jag planerade min första deckare Släke valde jag Gotland delvis för att ingen annan hade gjort det. I alla fall inte för en deckarserie. Det finns naturligtvis en lockelse i den exotiska naturen och den begränsade spelplatsen, att det är en ö alltså.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska din mamma ?

Ingenting eftersom hon är död sedan sexton år, men hypotetiskt… jag vet inte om det är jag som är trist eller min mamma som var väldigt öppen och tillåtande, men jag har svårt att tänka mig något. Jo, förresten, flummig sektlitteratur eller någon frireligiös väckelseskrift, men någon sådan har jag ju inte.

Vilken bok skulle du vilja skicka med dina barn ut i livet när de lämnar boet?

Vår kokbok.

Har du ett lånekort på biblioteket?

Många: Kungliga biblioteket, Stockholms stadsbibliotek, Biblioteken på Gotland m fl. De behövs förutom för att låna böcker för att kunna göra research i olika databaser. Alla svar finns ännu inte på det fria internet. Journalister hjälper ibland till att sprida den vanföreställningen, förmodligen för att de stora tidningarna abonnerar på en del dyra databaser som vi vanliga dödliga bara kan nå via biblioteken.

Hur mycket planerar du ditt arbete?

Jag gör en hel del research och vet vad som ska hända kapitel för kapitel innan jag sätter mig ner och börjar skriva. Jag hör inte till dem som kan börja med en lös idé och improvisera mig fram. Det skulle bli total katastrof.

Har det hänt att du drabbats av skrivkramp?

Nej, inte under någon längre period. Däremot kan jag köra fast i ett problem. Då kan jag nästan bli deprimerad. När jag till slut kommer på lösningen känns det som att komma ut på andra sidan av ett uppslitande gräl.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Möjligen för att kvaliteten på deckarförfattarna är högre idag.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos etablissemanget?

Att skriva i en tydlig genre som återanvänder en mer eller mindre tydlig grundformel är sedan romantiken inte det som gäller, undantaget om man förhåller sig ironiskt till genren, vilket är okej sedan 1980-talet. Är man t ex doktor i litteraturvetenskap och skriver deckare är det per automatik ironiskt.

Ibland kan det bli lite komiskt när kultureliten råkar uppskatta en deckare. Då kidnappar de den och säger ”Det här är ingen vanlig deckare”.

Hur gick det till att få din första deckare publicerad?

Jag satt på en strand på Gotland och läste igenom manuset när vinden tog tag i manusbunten och spred ut den över viken. När jag jagat runt efter papperen ett tag kom det fram en lätt grånad man klädd i ett par trötta badbyxor. Han höll ett tjugotal manussidor i handen och såg rätt uppjagad ut. Jag trodde jag skulle få en utskällning för att jag skräpat ner, men han presenterade sig som Jan-Erik Pettersson, förläggare på Ordfront förlag. Han ville ge ut min bok om resten av sidorna höll samma kvalitet som dem han höll i handen.

Vad jobbar du med just nu?

Jag skriver det sista på en roman som kommer ut i januari 2010. Det är ingen deckare, även om en av de två huvudpersonerna är polis och utreder ett mord. Utredningen är mer en del av hans liv än bokens huvudspår. Efter sommaren börjar jag på den femte Fredrik Broman-deckaren.

Vi på Deckarhuset tackar dig för att du velat dela med dig till oss och våra läsare om dig och ditt skrivande!