Glasdockorna av Jorun Thørring

Glasdockorna är en klassisk polisroman. Den utspelar sig på våren i arktiska Tromsø där den samiske kriminalinspektören Aslak Eira utreder flera mord på kvinnliga unga studenter.

Eira är en mycket annorlunda polis, som snidar samiska knivar som hobby och fortfarande har ärr efter sin svåra uppväxt i en minoritetsfolkgrupp. Just hans uppväxt och känslan av att ha varit oälskad, gör att denne upptagne mordutredare hela tiden sätter sin tonårsson i första rummet. Han ger sig varje kväll hemåt för laga mat åt sonen till precis klockan sex, samtidigt som han grubblar över seriemördaren.

Han har hjälp av den från söder inflyttade, och ständigt för tunt klädda, Kine Berger. Hon gnäller en del och han uppskattar kanske därför den hjälp han får av psykiatern Mona Lie mer. Eira tar nämligen emot råd och idéer från sin omgivning.

Jag känner när jag läser att jag hela tiden ligger lite före Eira när han rotar efter ledtrådar. Det gör inget, jag störs inte av det. Jag har fullt upp med att längta till Tromsø!

Historien är riktigt spännande, inte för att det skvätter blod utan för att jag får en möjlighet fylla i så mycket med egen fantasi. Jorun har skickligt skildrat en grymt sadistisk mördare och hennes sätt att skriva, enkelt och rättframt, vinner i längden.

Denna stad och dess omgivningar, det dåliga vädret med det myckna regnandet och de hårda vindarna från Atlanten lockar mig. Jag hade ingen aning om att det var dit jag skulle på semester, men nu vet jag…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.