Flickorna i Villette

Flickorna i Villette börjar med en tillbakablick från 1943. En slags förklaring till resten av historien som utspelas på 90-talet. Det var tur att detta kapitel inte var så långt, för det höll på att sluta där.

Historien utspelar sig i Belgien, i en påhittad stad som heter Villette sur Meuse. I denna lilla stad finns Martine Poirot. Det har jag svårt att smälta. Kanske är Poirot ett vanligt namn i Belgien, men jag hakade upp på det hela tiden. Martine är undersökningsdomare, och är problemlösaren i historien. Hon är en intelligent men osäker kvinna. Osäker på hur hon ska förhålla sig i olika situationer och verkar hela tiden önska att hon var någon annan! Personbeskrivningarna lämnar en del att önska. För många slitna klichéartade beskrivningar, men jag tycker nog att man kan överse med det. Historien är lättläst och miljöerna är levande. Jag räknade snart ut hur det hela skulle sluta, men det gör inte heller något. Det var trots allt en trevlig läsupplevelse, och jag vill gärna läsa nästa bok av Ingrid Hedström, men hyser en förhoppning om att hon ska utveckla sina karaktärer lite!


Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.