En visa för de döda

En visa för de döda är en riktigt spännande deckare, fullspäckad av överraskande vändningar, som håller en på spänn ända till det överraskande slutet. Historien utspelar sig i County Meaths och det är juletid. Snön faller vackert och stilla men någon fridfull jul blir det inte tal om.

Det handlar om en irländsk arkeolog, Illaun Bowe, som vid en av sina utgrävning hittar resterna av en människa. Det förefaller vara en kvinna och hon har blivit svårt lemlästad. Kan det vara som ett ritualmord? Strax därefter hittas markägaren, som hela tiden satt sig på tvären om utgrävningen, också mördad på samma brutala vis.

Illaun kan inte låta bli att forska vidare i saken fast hon är klar över att det borde vara polisens jobb.

Hennes snokande leder till ett nunnekloster i närheten.  Illaun anar snart att morden har samband med hemskheter långt tillbaka i tiden. Är nunnorna så fromma som man tror?

Den ena efter den andra som varit med vid utgrävningen hittas mördad – på samma vidriga sätt som kvinnan i graven.

Det här är min första bekantskap med den irländske författaren

Patrick Dunne. Han är född och uppvuxen i Dublin, där han studerat litteratur och filosofi vid universitetet. I flera år arbetade han som radioproducent innan han började ägna sig åt skrivandet på heltid.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.