De fem böckerna om Johan Axberg och Erik Jensen

Jag gav mig i somras på att läsa alla fem böckerna om Johan Axberg och Erik Jensen av Jonas Moström.

.

Deckarmaraton

En efter en betade jag av dem, som en slags deckarmaraton, och det gick undan ska jag säga. Jag hade inte tid att läsa annat, jag som alltid har tre fyra böcker av blandade genrer på gång samtidigt.

.

Debuten

Debutromanen, Dödens pendel, var spännande utan alltför trasslig intrig och den gav mersmak. Vad jag fastnade för? Tja, de flesta debutalsterna är det lite si och så med dialogerna, t ex. Jonas Moström har inga problem med att få samtalen att faktiskt låta äkta. Tjuvlyssnar han mycket, undrar jag? Likaså beskrivs såväl polis- som sjukhusmiljöerna på ett rakt och enkelt sätt. Författaren krånglar inte till varken story, miljöer eller karaktärer mer än nödvändigt. Det är vad jag gillar. Enkelheten.

.

Uppföljarna

Uppföljarna håller samma kvalitet, utan att bli upprepningar. Erik och Johan är problemlösarna, en polis och en läkare. De växer i rollerna, och de växer som karaktärer. Romanerna har en lagom mängd trassligheter på jobbet för en av herrarna, en obetänksam one night stand med en kollega och arbetssituationen blir ansträngd och en otrohetssituation i äktenskapet för den andre.

Fem romaner av hög kvalitet, helt enkelt. Jag väljer bort att recensera de fem romanerna var för sig, de bör läsas och upplevas utan att historierna i varje bok är kända. Det är Moström värd!

.

___

Läs även:

Intervju med Jonas Moström…

Detta inlägg är publicerat under Böcker av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.