Del 6 – Polisromanen
Grovt sett så kan man säga att polisromanen som genre tar fart efter 2:a världskriget i USA . Den författare som som brukar nämnas när man talar om den första polisromanen är Lawrence Treat. Han skrev flera romaner som startade på bokstäver bl.a. D as in dead (1941) , O as in Omen (1943)men det är V as in victim från 1945 som nämns mest.

Dragnet
Något som hade en stor påverkan på polisromanens popularitet var Dragnet – ett amerikanskt radioprogram skapat av Jack Webber som sändes från 1949-1957. Från början var det ett amerikanskt radioprogram där man fick följa polisen Joe Friday och hans kollegor. Varje avsnitt behandlade ett nytt fall. Fallen baserades på verkliga polisfall i Los Angeles. Verkliga människor fick en inblick i hur polisen arbetade även om polisen var noga med att framställa polisen fördelaktigt.

Som ni kan se på bilden ovan så finns det drag från den hårdkokta deckaren. Jack Webber själv spelade Friday vars röst låg som en berättarröst över radioprogrammet. Friday noterade klockslag och plats och berättade vad polisen gjorde. Ibland utspelade sig ett avsnitt under flera månader och ibland i ”real tid” Man såg snabbt att programmet skulle kunna överföras till TV och 1951-1859 sändes Dragnet som TV-serie Även här spelade Jack Webb Friday. TV-serien återupptogs i slutet på 60-talet. Introt är en klassiker. Lyssna på det här! Det finns också en modern version av serien från 2000-talet som heter L.A Dragnet
Att se:L.A Dragnet

Ed McBain
Det fanns en rad författare som studerade polisens arbete och skrev romaner om det men den mest kända polisromansförfattaren är Ed Mc Bain (1926-2005) som egentligen heter Evan Hunter och från början hette Salvatore Albert Lombino. McBain skrev romaner under namnet Evan Hunter också men från 1956 – 2005 skrev han över 50 polisromaner om det 87:e polisdistriktet på den fiktiva ön Isola (som är misstänkt lik Manhattan) under namnet McBain. Han skrev även en mindre känd kriminalserie om advokaten Matthew Hope. I det 87:e distriktet finns en rad olika poliskaraktärer man får följa även om Steve Carrellaär en form av av huvudfigur. Det har gjorts ett antal filmatiseringar av serien bl.a. av den första romanen Cop Hater. Det finns en TV-serie från 60-talet och till och med en japansk version. På 90-talet gjordes NBC tre TV-filmer.
Att läsa:Alla bör läsa minst två EdMcBain romaner under sin livstid.

Dragnet och McBain har påverkat genren enormt och man kan se några enkla grundkriterier för polisromanen:
1. Fokus ligger inte på en enskild person utan polisen som ett kollektiv även om en polis oftast är mer framträdande. Därmed kan det också förekomma intriger poliserna emellan.
2. Man kämpar alltid för rättvisa.
3. Bevismaterial är A och O eftersom det inte bara gäller att ta reda på vem gärningsmannen/kvinnan är. Man måste också kunna fälla personen/personerna för brottet.

Efter 60-talet har genren bara blivit större och större och dominerar kriminalromanerna och framförallt kriminalserierna på TV. Det finns otaliga serier men några jag vill lyfta fram är Cagney och Lacey från 80-talet som handlar om två kvinnliga poliser vilket då var mycket ovanligt. Alla Law & Order serier är värda att ses (Det finns 5) NYPD blueCSI serierna har få säkert missat även om de fokuserar mer på tekniska detaljer. Den allra bästa polissserien hittils är enligt min åsikt Prime Suspectmed Helen Mirren som Superintendent Tennisson och jag tycker ni ska lägga skaparen av serien (Lynda La Plante) på minnet för hon har utöver Prime suspect även skapat serien Trial & retribution och Kommissarie Anna Travis som nyligen gick på TV här i Sverige. Annars är trenden att man gör TV-filmer av välkända och framgångsrika romanserier.

Sverige
På 1960-talet 1970-talet gjorde det svenska författarpar Sjöwall/Wahlöö genren stor med sina 10 romaner om kommissarie Beck och hans team Många säger att de var starkt influerade av McBain fast med en tydligt vänsterorienterad twist. Om det var så är osäkert men tydligt är att serien liknar McBains serie.

De flesta känner till Beck men frågan är om det idag beror på böckerna eller filmatiseringarna av dem som finns i en rad olika versioner. Den senaste serien är med Peter Haber som Kommissarie Beck och Mikael Persbrandt som hans hetsiga kollega Gunwald Larsson. På 90-talet gjordes flera Beck-filmer med Gösta Ekman som Beck. Den jag rekommenderar är dock Mannen på Taket från 1976 med Carl-Gustag Lindstedt som Beck, Sven Wollter som Kollberg och Thomas Hellberg som Gunwald Larsson. Den är fantastisk! Sjöwall/Wahlöö har påverkat författare som Henning Mankell och Håkan Nesser. Kända kvinnliga polisromansförfattare är Helen Tursten och Anna Jansson. 
Att se: Mannen på Taket (1976)

Även i Sverige har polisromanen dominerat kriminalgenren. Idag finns det otaliga kriminalförfattare som skriver polisromaner.

Del 5 – Den hårdkokta deckaren (1925-1939)
Pusseldeckaren älskades inte av alla och som i alla kulturområden så skapas nya inriktningar när konstnärer (i det här fallet författare) gör motsatsen till det som dominerar för tillfället. Så är fallet med den hårdkokta deckaren. Det finns några namn och begrepp som är viktiga.

Black Mask (1920-tal – 1950 tal) var en amerikansk tidning som började som en tidning med populärlitterära noveller och berättelser. Tidningen fokuserade så småningom enbart på kriminalhistorier. En av de som skrev för tidningen var Carrol John Daly som i mitten på 1920-talet skrev tuffa naturalistiska kriminalberättelser. Denna stil utvecklades sedan av Dashiell Hammet (1894 -1961) som gjorde den hårdkokta stilen populär.

I den hårdkokta stilen så finner man en ensamvarg till privatdetektiv i stadsmiljö. Det är en tuff och cynisk machovärld detektiven befinner sig i. Språkbruket är tufft och rappt. Det finns en bitsk humor hos detektiverna och berättelserna berättas i Jag-form. Kvinnor (de få som förekommer) är antingen våp eller riktiga femme fatale. Ur ett feministiskt perspektiv är stilen från den här perioden en ren mardröm. Trots att detektiven oftast använder sig av okonventionella metoder så har han en moral och är en beskyddare av rättvisan. Ondskan finns alltid runt hörnet men detektiven ser åtminstone till att jämna ut oddsen.

Hammet skrev flera noveller och en roman med privatdetektiven The Continental Op (han nämner aldrig sitt riktiga namn. Den roman han kanske är mest känd för är Riddarfalken från Malta (1930) med privatdetektiven Sam Spade. Det beror kanske främst på filmatiseringen av romanen 1941 med Humphrey Bogart i huvudrollen. Det är enligt min mening en fantastisk film rent stilistisk om man kan bortse från den vidriga kvinnosynen. Faktum är att den hårkokta stilen även skapade filmstilen Film-noir som är hårdkokta detektivromaner överförda till film. Personligen anser jag att filmerna är bättre än böckerna. Filmerna kännetecknas av sneda vinklar, djupa skuggor och gärna cigarettrök och en så kallad voice-over (berättarrösten – detektiven).  Andra kända romaner av Hammet är Glasnyckeln (1931) och Röd skörd (1928).
Att se: Riddarfalken från Malta

Hammets betydelse för kriminalromanen sammanfattas i ett berömt uttalande av en annan känd hårdkokt kriminalförfattare – Raymond Chandler (1888 – 1959) som blev populär något senare än Hammet. Han skrev så här i sin essä  ”The simple Art of Murder” (1944) – Mordets enkla konst på svenska – där han reflekterar över kriminalgenren.

 Hammet gav tillbaka mordet åt den sortens människor som begår mord för att de har en anledning, inte bara för att tillhandahålla ett lik, och de gör det med de vapen som finns till hands, inte med handsmidda duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar. Han satte dessa människor på pappret precis sådana de är och lät dem tala och tänka på det språk som de brukar använda för ändamålet

Chandler själv skrev romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Han skrev bl.a. The Big Sleep 1939 (Den stora sömnen på svenska) och Lady in the Lake 1943 (Kvinnan i sjön). Även hans romaner filmatiserades.
Att se: Lady in the lake och the Big sleep

Efter kriget
Genren hade sin höjdpunkt på 1930-1950 men fortsatte ända fram till 80-talet. Andra kända författare inom genren är bl.a. Mickey Spillane och Ross McDonald. Under en lång period ansågs genren tillhöra kiosklitteratur (så kallad Pulp fiction) och värderades inte speciellt högt även om den har haft stor påverkan på populärkulturen generellt. På film kan man se stilen tydligt i bl.a Dirty Harry filmerna från 70-talet men även i Vem dödade Roger Rabbit (1988) som är en parodi på genren och blandar in tecknade inslag.  Jag rekommenderar den starkt! Men kan också se spår av stilen i många actionhjältar, poliser och detektiver. Ett exempel är Bruce Willis som den motsträviga polisen i Die hard som är en  snabbkäftad, tuff och cynisk ensamvarg med en bitsk humor. Ett annat exempel är Spelkaraktären Max Payne. På 80-talet tog  kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer  plats i den hårdkokta stilen mer om det i ett senare avsnitt.
Att se: Roger Rabbit, Dirty harry filmerna,
Att spela: Max Payne (Playstation, PC)

Spionromanen
Spiongenren fortsatte att utvecklas parallellt med både pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren, runt andra världskriget handlade det förstås mycket om nazister. Det gör Helen McInnes roman Above Suspicion från 1941. Det är en kvinnlig spionförfattare vilket var mycket ovanligt vid den här tidpunkten. En annan välkänd roman som också blev film är De 39 stegen som skrevs av John Buchan 1936 och filmatiserades 1941. Jag har tyvärr inte läst boken men filmen som gjordes av Alfred Hitchcock är mycket sevärd om man står ut med svartvita filmer.
Att se: De 39 stegen (Det finns också en musikal)
Att läsa: Above suspicion

Del 4 – The Golden Age (1920-1939)
Under sekelskiftet har kriminalgenren etablerat sig. Vid den här tidpunkten börjar författare skapa regler för hur en kriminalroman ska se ut och genren pusseldeckare skapas. Det är framförallt två författare och litteraturkritiker som man brukar nämna:

1928 skrev S.S Van Dine (1888 – 1939) artikeln 20 rules for writing detective stories  som har haft stor påverkan på kriminalromanen utveckling. Van Dines böcker om detektiven PhiloVance är fullt läsbara. Jag har The Scarab murder Case som handlar om ett mord med egyptiska kopplingar. Den kan jag rekommendera till den som gillar pusseldeckare med lite orientmystik i kolonialstil.

Den andra som brukar nämnas är Ronald Knox (1888 – 1957). Knox var också deckarförfattare och litteraturkritiker men också präst. Hans detektiv är inte så känd men det är en privatdetektiv som heter Miles Bredon. 1928 skrev han dessa 10 ”budord”:

Som ni kan se så är en del av reglerna absurda och lite väl detaljerade. Många författare bröt mot dessa regler,Agatha Christie exempelvis, gjorde det konstant. Det som både Knox och Van Dines regler egentligen säger är att mord och lösningen av mordet/morden är i fokus. Det måste finnas en rationell förklaring till mordet och att läsaren ska kunna lösa fallet på egen hand med hjälp av ledtrådar.

1930 skapades The Detection Club som var en grupp med brittiska deckarförfattare. Bland dessa finner man bl.a. Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, S.S. Van Dine, R. Austin Freeman (Han som uppfann den inverteradedeckaren – se del 3), G.K Chesterton, Ronald Knox. Gruppen höll gemensamma middagar regelbundet där de diskuterade sina romaner. Tänk att få sitta med på en sådan middagsbjudning!

Pusseldeckarens drottningar:
Den främsta författaren från den här perioden är givetvis Agatha Christie. Ni känner alla till henne väl så jag tänker inte skriva något om henne. Den andra pusseldeckardrottningen från den här perioden är Dorothy L. Sayers (1893-1957) Hon skrev ett tiotal romaner om Lord Peter Wimsey, en äkta gentleman som gillar att lösa mordgåtor. Who´s Body kom 1923. Så småningom dyker också karaktären Harriet Vance upp som Wimsey försöker bevisa är oskyldig till mord i romanen Strong Poison 1930.  Romanerna är mycket snälla och smått romantiska men mordgåtorna är kluriga. Jag gillar Wimsey men jag tror att man antingen älskar eller hatar hans glättighet och perfekta person.
Att se: TV-serien med Lord Peter Wimsey från 70-talet med Ian Charmichael Klicka här! För dig som är Sayers expert finns ett litet test här!

USA:
John Dickson Carr (1906-1977). Pusseldeckaren fanns även i USA och en av de som jag tycker håller måttet än idag är John Dickson Carr. Han är en mäster på ”låsta rummet” gåtor och jag kan rekommendera Den ihåliga mannen från 1935. Karaktären Gideon Fell är ok men det är framförallt själva gåtorna som är intressant i Carrs böcker.

En annan amerikan som är värd att nämna är Ellery Queen som räknas till en av de största pusseldeckarförfattare. Ellery Queen är egentligen en pseudonym för de två kusinerna Manfred B. Lee och Frederick Dannay. Deras detektiv heter Ellery Queen som ibland arbetar med sin far, poliskommissarien Richard Queen.  Kusinerna var oerhört produktiva och de skrev över 50 böcker under flera decennier.

Idag:
Genren hade sin höjdpunkt under 20 och 30-talet fram till 2:a världskriget som av uppenbara skäl påverkade världen och litteraturen på många olika sätt. Genren lever vidare och flera av författare från den här tiden trycks om och om igen. Christies romaner har filmatiserats otaliga gånger och både Marple TV-serien och Poirot TV-serien från 1990 och 2000-talet har blivit enorma framgångar. Mer moderna varianter är exempelvis TV-serien Morden i Midsummer baserad på Caroline Grahams romaner som visserligen har en polis som huvudperson men som ändå följer pusseldeckarens stil. Ruth Rendell är också känd för att ha skrivit pusseldeckare och skriver fortfarande. Båda använder sig av kommissarier som ”detektiver”.

Sveriges Golden Age – period
I Sverige hade pusseldeckaren sin höjdpunkt under 40 och 50-talet. Dit hör Stieg Trenter som skrev om fotografen Harry Friberg i fantastiska Stokcholmsmiljöer, Maria Lang med sin kommisare Christer Wijk och staden Skoga (egentligen Nora). Kommissarien får så småningom hjälp av den kvinnliga karaktären Puck Bure. De påminner lite om Dorothy L. Sayers böcker och kan för en del vara lite väl ”gulliga” men morden är ofta brutala. Dessa två författare  tillsammans med H-K Rönnblom och Vic Suneson räknas till denna periods största deckarförfattare. Jag kan starkt rekommendera Stieg Trenters böcker före 60-talet. t.ex. Sturemordet.Det finns även ett seriealbum som bygger på Stieg Trenters Roparen. (Se recension här)

I nästa avsnitt behandlar jag den hårdkokta deckaren m.m.

Ikväll fick jag dock äntligen chansen att den. Till min besvikelse tillhörde just den här filmen en av de svagare i serien. Handlingen kändes sammanpressad… för mycket handling skulle in och för många karaktärer skulle presenteras, med resultatet att handlingen blev grötig och karaktärerna opersonliga. Synd, då deckargåtan kunde ha blivit riktigt bra!

Filmen är löst baserad på Agatha Christies The Secret of Chimneys (som inte är Marplehistoria).

Del 3 – 1880-1920

Sherlock  Holmes
Den kriminalförfattare som tillsammans med Agatha Christia har haft allra störst genomslagskraft genom tiderna är Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) med sin detektiv Sherlock Holmes. För er som har läst del 2 i denna serie inser dock att han har influerats av både Poe och Vidocq. Även Doyle gav främst ut noveller (56 noveller och endast 4 romaner) och de första publicerades som följetonger i tidningar. Med Holmes blev kriminalnoveller/romaner något att räkna med och hans böcker gjorde genren stor. Holmes novellerna/romanerna har filmatiserats otaliga gånger.

Över 80! personer har porträtterat Holmes på filmduken. Bl.a Rupert Everett, Michael Caine, John Cleese, Peter O Toole, Jeremy Irons och senast Robert Downey Jr. De mest kända är kanske ändå Basil Rathbone (min favorit) som spelade  Holmes i 14 filmer från 1939 – 1946 samt Jeremy Bratt som spelade Holmes i The Adventures of sherlock Holmes 194-1985 (13 Holmes-historier) och The Return of Sherlock Holmes 1986 (11 – Holmes-historier som går på TV under sommaren).

Det finns även flera dataspel med Sherlock Holmes. Bl.a. The Mystery of the Mummy, The Awakened, Nemisis och The Silver earring.

Émile Gaboriau
En annan som var starkt influerad av både Vidocq och Poe är den franska kriminalförfattaren Émile Gaboriau  (1832-1873) som skapade karaktärern Monsieur Lecoq. Lecoq är en blandning av Poes Dupin och Vidocq.

Den inverterade deckaren
I början på 1900-talet kom det kriminalromaner där läsaren från början vet vem mördaren var. Spänningen ligger i att detektiven också ska ta reda på det och framförallt hitta bevis för att fälla mördaren som till synes har begått det perfekta brottet.. Den författare som sägs ha kommit på denna stil (1912) är R. Austin Freeman (1862-1943). Hans detektiv är kriminaltekniker och heter Dr Thorndyke. Stilen har kopierats av många och man hittar den bl.a.  i 80-tals TV-serien Columbo (som jag rekommenderar starkt) och i Hitchcocks film Främlingar på ett tåg skriven av Patricia Highsmith

Jack the Ripper
De flesta har nog hört talas om denne mördare som 1888 terroriserade London då han mördade ett antal kvinnliga prostituerade på ett mycket brutalt sätt. Morden har inspirerat otaliga böcker och filmer och har förbryllat folk. Man vet fortfarande inte vem mördaren är även om det presenteras ett antal olika teorier och  möjliga gärningsmän. Joachim här på deckarhuset har recenserat en av filmatiseringarna – From Hell som bygger på ett seriealbum av Alan Moore. I huvudrollen ser vi Johny Depp. Jag såg den nyss och gillade den. (Se Joachims recension här!)

Spionromanen
Spionromanen/novellen var lite tidigare i USA. James Fenimore Cooper skrev The Spy redan 1821. Från början var det oftast amatörer som var huvudkaraktärerna i dessa spionromaner och romanerna är snarlik thrillern. I England brukar man räkna Erskine Childers (1870-1922) roman The Riddle och the Sand från 1903 som en av de första spionromanerna. Den handlar om några unga män som på en segeltur snubblar över tyska spioner och trycks än idag.  Jag återkommer med spionromanens utveckling i nästkommande delar..

För er som inte är insatt i kuppfilmer kan jag rekommendera 3 filmer som finns både i klassisk och modern tappning så kan ni välja själva vilken version ni gillar bäst.

Ocean´s 11
Spelades in 1960 med The Ratpack som skådespelare. Danny Ocean finns med och de rånar Casinon i LasVegas. Förutom dessa liknelser skiljer sig handlingen helt från Oceans 11 från 2001 med George Clooney och Brad Pitt m.fl.

The Italian Job
En klassiker från 1969 med Michael Caine i huvudrollen. Det här är en galen kuppfilm med mycket humor. I filmen spelar bilmodellen Cooper (hundkoja) en stor roll. 2003 var det dags igen. Den här gången med Mark Wahlberg och Jason Statham. Det finns också en ”skurk” som spelas av Edward Norton. Hundkojorna finns med och precis som i den gamla versionen är planen att de ska stjäla guldtackor under en trafikstockning. Humorn är borta och det är mer action men det gör inget. Det är varken sämre eller bättre, bara annorlunda.

The Thomas Crown Affair
1968 kom originalet med storstjärnorna Steve McQueen och Faye Dunaway. 1999 gjordes filmen om med Pierce Brosnan och Rene Russo. De lever inte upp till McQueen och Dunaway vilket kanske inte är så förvånande. Handlingen skiljer sig inte så mycket.  Thomas Crown är  och gentlemannatjuven som kommer undan med en stor konstkupp men försäkringsbolagets agent är honom på spåret. En katt och råtta lek slutar i en kärleksaffär och frågan är om kärleken vinner över hennes uppdrag. Helt klart mer romantisk än de flesta kuppfilmer.

För er som gillar mer moderna kuppfilmer med lite mer action och mindre gentlemannatjuvar finns det en del filmer som man bara inte får missa:

Reservoir dogs: En Tarantino film från 1992 som har blivit kultförklarad. En grupp män, alla med namn på olika färger för anonymitetens skull (Mr Brown Mr Pink osv.), utför en kupp men någotgår fruktansvärt fel. Blodig, rå och bra skådespeleri av bl.a. Harvey Keitel, Chris Penn och Steve Buscemi. Ingen traditionell kuppfilm.

The Score:Robert De Niro och Edward Norton spelar gammal skurk som ska göra sitt ”sista jobb” respektive den unge hetsiga som ska göra sitt första jobb. Frågan är kan de lita på varandra? Från 2001.

Gone in 60 seconds: Den här filmen från 2000 handlar kanske mer om snygga bilar än själva kuppen. Nicholas Cage som egentligen hade lagt av måste stjäla x-antal lyxbilar på en viss tid för att rädda sin yngre bror ur en knipa. Till hjälp tar han sitt gamla gäng där sexbomben Angelina Jolie  är en av dem.

Snatch: Guy Ritchie film från2000 med Brad Pitt, Jason Statham och Benicio del Toro. En helt galen film som innehåller en diamantkupp, boxning och massa gangsters.

Det finns givetvis många fler kuppfilmer, några av dem är: Ronin (1998) Actionfyllda kuppfilm med Robert DeNiro och Jean Reno. Entrapment (1999) där Sean Connery spelar en gentlemannatjuv. Inget briljant skådespeleri men en välplanerad kupp.  The Getaway (1974 och 1994) Steve McQueen i den äldre, Alec Baldwin i den senare och mindre lyckade filmen. Heat (1995) Al Pacino och Robert De Niro möts för första gången på duken. Det kunde ha blivit en succé men  tyvärr är så inte fallet.

Sammanfattningsvis:
1. Genren är helt klart mansdominerad, kvinnor är mest dekoration med några få undantag. (Det finns max ett par kvinnor i filmerna)
2. Brad Pitt, Edward Norton, Jason Statham och Robert DeNiro är vana kuppfilmsskådespelare.
3. Kuppfilmerna har gått från att skildra gentlemannatjuvar till gangstertjuvar.
4. 60-talet och 00-talet verkar vara årtionden då kuppfilmen hade sin storhetstid.

Tillbaka till filmen från 2010. Julia McKenzie’s porträtt av Marple har vuxit på mig för varje film jag sett henne i. Den här gången backas hon dessutom upp av en lysande Joanna Lumley, som gör sitt andra inhopp i Marpleserien. Själva historien är superb! och den blir inte sämre av att den troligtvis är baserad på en sann historia…

Del 2 – 1800-1870

På 1800-talet kunde man trycka böcker och tidningar i större upplagor. Det ökade romanläsandet och tidningsläsandet och fick en del konsekvenser som påverkade kriminalromanens utveckling:

1. Följetongen i tidningar: En av de mest kända författare som skrev följetonger på 1800-talet  är Charles Dickens (Läs mer nedan)
2. Cliffhangern: Varje avsnitt av en följetong slutade med ett extra spännande avsnitt för att se till att läsaren skulle köpa nästa tidning. Idag är cliffhangern en av thrillerns viktigaste attribut.
3. Krigskorrespondenter började rapportera till tidningarna och var och varannan person kunde nu följa utrikespolitiska oroligheter, krig och spioneri på ett annat sätt. Detta ledde så småningom till spionromanens födelse. (Läs mer i nästa avsnitt)
4. Man började kategorisera litteraturen som ”hög” och ”låg”. ”Låg” litteratur var litteratur som vi idag skulle kalla populärlitteratur och som till viss del fortfarande räknas som ”låg” litteratur. (Dit hör bl.a. kriminallitteraturen.) Populärlitteraturen har dock fått bättre anseende på senare tid.

Mellan 1820 och 1840 skapades i England något som kallades Newgate-romanen/novellen. (Ansågs som ”låg” litteratur.) Det fanns en kalender (Newgate kalendern) där man listade de mest ökända brottslingarna. Författare tog inspiration av dessa brottslingar och skrev romaner/noveller som skildrade dessa brottslingars liv och öden. Romanerna/novellerna var mycket kontroversiella. En del såg dem som glorifierande av brottslighet, andra som avskräckande exempel. Oavsett vilket så var de mycket populära och visar på det stora intresset för brott som fanns redan då. 
                       Den mesta kända Newgate romanen/novellen brukar tillskrivas Wiliam Harrison Ainsworths Jack Shepard från 1839. En del klassar även Charles Dickens Oliver Twist  som en Newgate roman/novell. Den publicerades i en tidning 1837-1839 som en följetong. Den kan knappast ses som glorifierande men Dickens hade onekligen en fascination för att skildra olika brottslingar.
Att se: Det finns många filmatiseringar av Oliver Twist men den bästa är den i fem delar från 2007, regisserad av Coky Giedroyc.

 
Edgar Allan Poe (1809-1849)
Den amerikanska författaren är kanske mest känd för sina skräcknoveller och dikter men han skrev också 3 noveller som har haft en enorm påverkan på kriminalromanen och då framförallt detektivnovellen/detektivromanen.

1. 1841 skrev Poe novellen Morden på Rue Morgue som räknas av många som detektivnovellen/detektivromanens födelse. I novellen presenterar han hobbydetektiven C. Auguste Dupin som är superintelligent, excentrisk och använder sin slutledningsförmåga för att lösa morden som i det här fallet är en så kallad ”slutna rummet gåta” . Två kvinnor har blivit brutalt mördade i ett rum som var låst från insidan. På slutet ger Dupin en förklaring till hur morden gick till. Den excentriska detektiven, det slutna rummet, slutledningsförmågan och förklaringen på slutet har influerat otaliga deckarförfattare och är alla välkända ingredienser i de flesta pusseldeckare.
Läs novellen här (Obs novellen är lite seg i början men det tar sig!)  
Att spela: Dark Tales: Murders in the Rue Morgue. Prova gratis en timma och välj sen om du vill köpa det. Klicka här 

3. I Poes sista Dupin-novell Det försnillade brevet (The Purloined letter) från1944 förhindrar Dupin en politisk konflikt genom att lokalisera ett viktigt brev stulet av den mystiska och onda D. Dupin tar i den här novellen betalt för sina tjänster – vilket han inte gjorde i de tidigare Dupinnovellerna- och räknas därmed som en professionell detektiv. Novellen har influerat den politiska thrillern och är kort och lättläst. Läs novellen här 
 

Wilkie Collins (1824-1889)
Collins roman Månstenen (1868) räknas av många som britternas första kriminalroman. En stor indisk diamant stjäls av den unga Rachel Verinder på hennes 18 års-dag. Nästa dag är diamanten borta. Några indiska gycklare blir först misstänkta av Cuff som är en form av polis/detektiv, sen en piga och så småningom Rachels kärlek Franklin Blake. Cuff lyckas inte hitta tjuven och pigan begår självmord… Jag ska inte avslöja mer av handlingen men det är rörigt och slutet är verkligen inte bra i dagens mått mätt.  Det går dock inte att komma ifrån att denna bok har haft stort inflytande på genren.
Att se (hellre än att läsa): Filmen The Moonstone från 1996

Lasse-Maja
Precis som i England fanns det i Sverige en fascination för brottslingar. En av dem är Lassa-Maja som i början av 1800-talet åkte riket runt på stöldräder utklädd till kvinna. Han satt i fängelse i omgångar men blev benådad av kungen när kungen (enligt ryktet) blev imponerad av Lasse-Majas kockkunskaper. 1833 skrev han sina memoarer Lasse-Majas besynnerliga äventyr. Läs äventyret här 

 Läs Kriminalromanens historia – del 1 här

Del 1 – Uppbyggnad av polisväsendet i storstäder.
Mord och brott har skildrats i litteraturen ända sen grekernas tid. Exempel är grekiska Medea och Shakespears Othello och MacBeth som alla handlar  om mord. Skillnaden mellan dessa verk och kriminalromaner är att fokus  inte ligger på att lösa brotten. Det är svårt att säga exakt när kriminalromanen uppstod men ett par saker bidrog säkerligen till genrens uppkomst.

1.  Politiska oroligheter i Europa i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Franska revolutionen hade skakat om Europa rejält och spioneri och landsförräderi förekom och med hjälp av tidningar som började publiceras i allt större utsträckning kunde man sprida nyheter allt fortare till en bredare publik som både blev förskräckta och förtjusta av att kunna läsa om spioneriaffärer och mord.

2. När människor i Europa från och med 1600-talet i allt större utsträckning flyttade från landet till städer som t.ex. Paris och London skapades ett större behov av att skapa ordning och reda i städerna samt att lösa olika brott på ett mer organiserat sätt.

London
1749 grundade författaren och fredsdomaren Henry Fielding de så kallade Bow Street Runners som löste brott i London.  Det fanns män som löste småbrott för pengar men det här var första gången personer fick lön från staten för att lösa brott och en fredsdomare basade över männen. Från början var de bara en liten grupp män men de växte i antal. Efter att Henry pensionerades sig tog hans bror och assistent John Fielding över verksamheten. Bow Street Runners blev grunden för den engelska polisen som skapades 1829.

Att titta på: City of Vice- en serie om Bow Street runners från 2008
Att spela: Ett småkul, gratis och mycket informativt spel om Bow Street Runners  Klicka här

Paris
Den franska polisen grundades i Paris redan på 1600-talet av kung Ludvig den XIV då Paris var den största staden i Europa. Man får en bra överblick över hur polisen kan ha arbetat på den tiden i Jean-François Parots serie om Nicolas Le Floch.  Böckerna innehåler såväl brottsutredningar som spioneri. (Se recension här)

1811 grundades den franska kriminalpolisen (La Sûreté Nationale) av den ökända skurken Eugène François Vidocq som helt enkelt bytte bana. Det började med att han erbjöd sina tjänster som informatör.  Vidocq räknas av en del som kriminologins fader. Han var en mästare på utklädnad och sägs bland annat ha kommit på att gjuta fotavtryck med gips i syfte att identifiera brottslingen samt annat smått och gott (mer info finns på Wikipedia) Författare som Dumas och Balzac var förtjusta i Vidocque. Balzacs karaktär Vautrin i Pappa Goriot är t.ex. byggd på Vidocq. Dessutom ska både Edgar Allan Poe och Sir Arthur Doyle ha varit starkt influerade av honom. Vidocq skrev en självbiografi som blev en bestseller på sin tid.

Att läsa: Jean-François Parots serie om den franska polisen Nicolas Le Floch.
Ett måste: Den fantastiska filmen Vidocq från 2001 av regissören Pitof med Gerard Depardieu i huvudrollen.