Bond: bekännelser

Jag är i ärlighetens namn ingen Bondfantast. Jag kan inte ens stoltsera med att ha sett samtliga filmer. På något sätt lyckas jag alltid se om samma filmer gång på gång. Detta trots att jag faktiskt, tack vare en av kvällstidningarnas Bond-kampanj, äger samtliga filmer. De flesta av dem har dock fortfarande skyddsplasten kvar.

Som sig bör har jag ändå en bestämd uppfattning om vad som ska hissas och vad som ska dissas i 007s värld.

Självklart är Sean Connery, originalet, den bästa Bond, förklaring till detta behövs knappast. Sämst tycker jag om George Lazenby, en one hit wonder med taskig attityd.

Det är kanske magstarkt att uttala sig om vilken film som är bäst då man inte har sett alla, men jag får ändå påstå att de äldre rullarna är i en klass för sig. Trots det tycker jag nog ändå bäst om Casino Royale, vars intrig tilltalar mig mycket.

Mina föräldrar hade ett gäng filmkanaler och jag såg säkert Goldeneye ett 20 tal gånger som 12-åring och tycker fortfarande att den ryske datanörden Boris Grishenko spelad av Allan Cumming, är den bäste Bondskurken. Hans sorti med orden ”I am invincible!” är oförglömlig. Det var något förvirrande att se honom som den något mer välklädde Eli Gold i favoritserien The Good Wife femton år senare…

Bästa Bondbruden? Ingen aning! Jag har inte lagt så mycket fokus på den frågan, men visst var väl Maud Adams rätt så bra? Isabella Scorupcos insats i just Goldeneye lämnade däremot inga större intryck.

Bästa filmmusiken är helt klart Live and Let Die, men mest på grund av att jag ääääälskar Paul McCartney.

 

Kommentering avstängd