Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

Bokensdagspresent!

Födelsedagar och julaftnar i all ära, men de bästa presenterna brukar alltid landa på bokens dag. Så också i år!

Gissa om jag blev glad för ett paket med två tjocka härliga pocket av Karin Slaughter; Broken och Criminal. Har redan satt tänderna i Broken och rättsläkaren Sara Linton och vependragaren, agent Will Trent är i hasorna på så väl förövare som en polis i området. Mycket spännande från första sidan. Är det något Karin är expert på så är det att hala in sina läsare och hålla dem i järngrepp till sista sidan. Vare sig de har tid att sträckläsa eller inte…
Mycket kan utföras samtidigt som man läser, t ex fotbad. Eller mata hönsen. Röra i grytorna på spisen. Ja, nästan allt faktiskt!

Återkommer inom kort med mina åsiker om verken!

Fallet med mannen som dog skrattande

En feel good deckare för oss som gillar den makliga lunken och det vardagliga livet mer än blodslafsande terror!

Det är nog första gången jag läst en detektivroman, för det här är verkligen en äkta dylik, där offret dör i ett fnissanfall!

 

Indiens mest diskrete detektiv Vish Puri är visserligen djupt troende hindu, men att det som vittnena menar var gudinnan Kali som tog livet av Professor Jha vid institutet för rationalism och utbildning.

 

Den rundlagde, ständigt hungrige, Vish Puri tvivlar.

 

När jag läser Tarquin Halls berättelse får jag samma härliga myskänsla som när jag läser om McCall Smiths Mma Ramotswe. Allt går sin gilla gång, i synnerligen maklig takt, och den utredande detektiven rotar diskret men effektivt upp alla inkonsekvenser som till slut leder fram till lösningen.

 

Hall har en fantastisk förmåga att få dofter och bilder att kliva ur texten och rakt in i sinnet på mig som läsare. Jag hör Dehlitrafikens larm och känner doften av indisk mat när jag vänder blad i jakten på sanningen. Tempot är långsamt.

 

 

Ny kvartett påbörjad – Mons Kallentoft

”Vi har gjort vad vi kan”, säger Malin Fors på sista raden i Mons Kallentofts nya roman ”Vattenänglar”.

 

Malin Fors är den som, hittills i de fyra tidigare Kallentoftdeckarna, drivit storyn framåt, och så även i denna den femte romanen. Det är helt ok! Så länge det finns något som driver.

I Vattenänglar rör sig Malin Fors och hennes team sig utanför Linköping. Den lilla ankdamm som de hittills simmat runt i.

Brottet i den här romanen är en härva som blandar in såväl Saab och Ericsson, som en adoptionsbyrå med förgreningar i både Linköping och Köpenhamn.

Historien tar sin början i och med att en snickare kommer till sitt jobb hos en familj i Linköping, och finner man och hustru mördade i jacuzzin.

Malin Fors med kollegor kommer dit och inser att deras adoptivdotter Ella saknas. Mördad? Kidnappad? På rymmen undan mördarna?

Vi får som vanligt höra de mördades röst, insprängda i kursiv stil, genom hela historien. Något som i Kallenfors första roman retade mig oerhört, men som jag nu uppskattar enormt! Det ger en ytterligare dimension till historien.

Vi får möta det nya stjärnskottet i teamet, Elin Sand. En lika intuitiv karaktär, lika jobbig för omgivningen men som tycks kunna lägga band på sig och hantera sin personlighet något bättre.  Genast tänker jag ”ska något hända med Malin, och nu skolas efterträderskan in?”  Kanske, kanske inte…

Historien som Mons Kallenfors byggt upp åt oss är rapp, har ett rasande driv och visar på en skrupellös moral hos både de onda och faktiskt lika mycket hos de goda i historien.

Vattenänglar är den första delen i en ny bokkvartett med tema de fyra elementen.

 

Boken är levande och kryper innanför skinnet, den är klart hans bästa hittills!

Ingrid Hedströms Madam Poirot

I våras kom den senaste i raden, Rekviem i Villette , av böcker med den kvinnliga undersökningsdomaren Martine Poirot ut i handeln.

Jag har haft den ligga till sig på mitt nattduksbord och nu i julhelgen var det till slut dags.

 

Vi kastas här in i ett drama där mammor med spädbarn mördas på de mest gruvliga vis.

Uppblandad med lite terrorism, såväl höger som vänster, och historien håller mig bunden till dess jag läst sista sidan.

 

Jag erkänner gärna att den första boken om Mme Poirot, Lärarinnan i Villette,

Inte gjorde något som helst intryck på mig, men det har ändrats drastiskt. Nu när vi nått bok nummer fem är jag fast.

 

Vad är det då som gör att jag, trots motsträvigheten i början, dras till Hedströms böcker? Det finns ett klart och tydligt svar på det, faktiskt. Pålästheten!

 

Inte bara att författaren kan sina fakta på djupet, det kan bli torrt som snus, utan också att ett genuint intresset för det hon skriver lyser igenom. Hedström

Lyfter frågor och ger oss en historia som hon själv brinner för, och det slår

igenom.

 

Vi är många som tröttnat på de svenska skärgårdsmorden som påminner mer om löpandebandproduktion än något en duktig författare berättar ur fantasi och hjärta.

Den senaste eländigheten är väl Fjällbackamorden på tv. Herrejisses, låtom oss slippa! Ska vi ha ett svenskt skärgårdsmord på tv så ge oss Ann Rosmans, ur hjärta och historiskt intresse, intressanta historier med grund och inspiration ur faktiska händelser i gamla tider.

 

Jag skulle gärna se en spelfilm grundad på Hedströms böcker om Villette.

Varför inte t ex bok nummer fyra, Blodröd måne över Villette?

 

Kan ni se framför er hur kameran zoomar in på Istanbul, på stationsområdet, på det raddiga gamla slitna tåget som kallas OrientExpressen? Vi ser hur Madam Poirot och hennes svenska svärmor går ombord…

Nåja, kanske får vi låta någon som arbetar med filmmanus ta vid där … Varsågod, ni har de första minuterna klappade och klara!

 

Årets deckare: Mi

Årets deckare torde vara Glennkill av Leonie Swann

En härlig humoristisk pusseldeckare av gammal god sort. Lunkande takt, underbara beskrivningar av den Irländska landsbygden och allt som händer runt och i byns vattenhål, pubben Mad Boar.

 

Det som sticker ut och kryddar extra är att en skock får löser mordgåtan och författaren beskriver härligt humoristiskt tankar och göranden i ett fårliv.

 

Passar för alla som gillar pusseldeckare, för den som inte vill ha blod och splash och våld i centrum och för den som blir glad av språkliga finesser.

 

Boken hittar du på Adlibris… 

 

Och på Bokus…

 

Varje år väljer alla som skriver för Deckarhuset ut den bästa deckaren de läst under året. Det behöver alltså inte vara en nyutkommen bok, utan det kan lika gärna vara en äldre så länge som den lästs under det gångna året.

Läääääs mig…

Tiden rinner iväg, och det närmar sig advent. Inte en tomte, inte en ljusstake i sikte. Precis som vanligt här i Skånelängan i det nyplöjda åkerlandskapet.

 

Det är så mycket som ska hinnas med. Läsa en bok, och en till. Plocka kalkon, gås och stycka lamm. Ja, och läsa lite till, måhända. Livet som hemmamamma är jobbigt. Ja, hemma stämmer väl i och för sig. Och mamma också. Men kanske inte i just den sammanskrivningen.

Ska vi vara noga så finns här inte längre några barn hemmaboende som kan sniffa sig till om den arma modern satt sig ner med en bok och en kopp kaffe, för att njuta stillheten och ett trevligt litet mord. Nope.

 

När sagda avkomma var i småbarnsåldern hade jag en vision om att när de blir stora, när de flyttat hemifrån, då ni… DÅ ni!

Ha. Fel, fel, fel . Tiden som jag trodde jag skulle få och som skulle räcka till allt som jag skjutit upp till sen, till när jag skulle få all den där egna tiden, den tog telningarna med sig när de flyttade. Eller så har jag förlagt den.

 

Just nu tvistar make och maka om huruvida det verkligen är nödvändigt att höststäda, om man verkligen MÅSTE ta upp båten inför vintern och om det verkligen är nödvändigt att jul infinner sig i just december. Varför inte Juli? Eller ännu hellre kanske juni, i samband med midsommar? Då är vi ju ändå upptagna med att dekorera med kvistar och blommor. Då kan vi väl slänga in en gran och lite hyacinter också? Och presenter runt majstången?

Snälla…?

 

Just nu har jag ångest över ett svårt val. Inte jul, inte städning, inte båten och inte julgranen.

Nej – jag har en god väninna som skickat mig ULL! Gotlandsull från den allra mjukaste härligaste av lamm, lilla Peaceful. Och snälla förlaget Alfabeta har skickat mig en deckare om fåret Miss Marple. Ser ni vart jag är på väg här? Mot total beslutsångest !

 

Ska jag karda och spinna Peacefuls härliga lockar, eller ska jag kasta mig i soffan och läsa

mina nu TVÅ fårdeckare?, Jo, A deadly yarn är också en deckare i ullens tecken och ligger och ropar på mig. Hallååååå… lääs mig… lääääääs mig…

 

Ångesten griper tag och jag inser att jag behöver hjälp!

 

Samtal om research – Ann Rosman och Thomas Erikson

Vi står runt ett litet bord på övervåningen på Bokmässan och försöker göra vad vi kan för att höra varandra, i det högljudda sorlet.

 

Mi: Jag tänkte vi skulle prata lite om research. Ni har olika inställning till ämnet.

Thomas: Research som i Ta reda på fakta eller research som djupgrävande i ett ämne?

Ann: Jag tycker vansinnigt mycket om att ta fatt i en historisk tråd och nysta till dess jag får upp något spännande, för att sedan gräva och gräva tills det tar stopp. Först därefter kan jag sätta mig och skriva min historia. En historia som bygger på en historia.

Thomas: Det skulle jag aldrig ha tålamod till. Jag har en historia och den vill jag skriva. Jag skriver och skriver och behöver jag veta hur något visst går till så tar jag reda på det. Som i min senaste roman Illdåd.  För att kunna skriva den tvingades jag ta reda på väldigt mycket om rättegångar och våldtäktsrättegångar i synnerhet. Att jag sedan gjort avsteg från hur det går till i verkligheten hör inte hit. Det viktiga är att veta hur det faktiskt går till, inte att beskriva situationen 100% korrekt. 

Ann: För min del uppslukas jag helt och hållet av öden som människorna jag skriver om har upplevt. Jag går igång på att tänka på hur de gått på samma mark som jag, att någon lutat sig mot samma vägg eller tagit i samma stenar som jag gör idag. Det blir som ett gift, jag bara måste få reda på exakt vad som hände dem, innan jag kan börja skriva.

Mi: Thomas, tror du att det är så att ditt sätt att förhålla dig till research gör att du har det lättare i skrivfasen än Ann, som jobbar från andra hållet, så att säga?

Thomas: Kanske mindre tidskrävande och lite annorlunda, skulle jag väl säga. Min huvudsakliga research ligger på plats till större delen redan. Den är liksom redan avklarad, i och med att jag bygger mina historier på något jag behärskar redan. Beteenden.

Ann: Det gäller väl i och för sig för mig också. Jag skriver om områden och historier jag känner till sedan gammalt, och som jag vill dela med mig av. Däremot känner jag sällan till hela den  gamla historien och väljer att grotta ner mig rejält. Allt jag får reda på hamnar givetvis inte i historien, men jag mår bra av att veta.

Thomas: Men du måste lägga ner så ohyggligt mycket tid för att få dina berättelser att både bli spännande för läsaren, och för att samtidigt hålla dig nära det som verkligen hänt.

Ann: Ja, hu ja! Det går åt massor av tid och envishet. Jag glömmer ibland alldeles bort mig och går in i något slags alternativt varande. Och ibland händer det när jag forskat fram något väldigt eländigt och sorgligt, att min man kommer hem från jobbet med ungarna i släptåg, och hittar mig storgråtande vid köksbordet! 

Mi: Verkligen?Är det värt det?

Ann: Ja, vet du jag tycker det. Men min man har ställt den frågan han också. Många gånger. Svaret är alltid detsamma. Ja, självklart! Berör det mig, berör det kanske mina läsare på samma sätt.

Thomas: Jag hade aldrig haft tålamodet och orken som du har, Ann, men jag önskar verkligen att jag haft det! Jag är imponerad av det arbete du lägger ner.

Mi: Kanske förstår inte alla hur mycket jobb det verkligen ligger bakom er historier? Hur känns det? Om jag som läsare bara tröskar igenom romanen utan att reflektera över hur den kommit till? Är det respektlöst?

Ann: Nej det är inte din uppgift som läsare! Du ska bara finna glädje i att läsa. Om du blir berörd på något sätt är det toppen. Kanske inte på samma sätt som jag, men jag vill väldigt gärna veta hur mina läsare blir berörda, vet vore fantastiskt roligt.

Thomas: Jag håller med, det är inte läsarens jobb att fundera över hur mycket jag som författare svettats för att få ihop min historia. Och jag har också samma längtan efter att få höra om och hur du som läsare uppfattar mina historier. I slutet av boken finns en emailadress på ni som läsare kan skriva till mig med er feedback. Sånt är alltid upplyftande.

Mi: Ni skriver väldigt olika historier, forskar på olika sätt och har helt olika tempon i våra berättelser. 

Ann: Thomas skriver spännande, rappa historier som fångar in läsaren på ett helt fantastiskt sätt.

Thomas: Anns skrivande drar in läsaren i en historia om en historia, som kanske inte rusar som tåget, men som ändå är bladvändare genom att den just bygger på en sann berättelse och är så vackert målad.

Mi: Thomas, din senaste bok heter Illdåd. Vill du helt kort berätta vad den handlar om?

Thomas: Den handlar om en ung kvinna som utsätts för en gruppvåldtäkt och hur samhället ser på henne, på förövarna och på brottet som sådant. Jag vill med boken att vi alla tar vårt ansvar och vägrar accepter att offret, kvinnan, någons dotter eller syster,  på något sätt skulle vara delvis skyldig till det hon utsatts för. Det är en förlegad mansgrisattityd. Det tankesättet måste bort. 

Mi: Och din senaste bok Ann, Mercurium, vad handlar den om?

Ann: Jag har skrivit om ett hemskt kvinnoöde. En stark duglig kvinna med adligt ursprung som gifts bort med en lite sinnesslö man. Hon tvingas göra allt det som på den tiden var mansgöra, för att få den lilla gården och familjens liv att klara sig. För detta ifrågasätts hon, bespottas och görs narr av. Till slut ställs hon även inför rätta och sätts i Carlstens fästning, ett fängelse för män, som första kvinna. Varför hon hamnar där och hur det går får ni själva läsa om!

 

Vi på Deckarhuset tackar Ann Rosman och Thomas Erikson för att ni tagit er tid att, mitt i detta vansinniga med härliga event som Bokmässan är, prata med oss!