vid födseln redan, eller blir man det liksom successivt allt eftersom livet tuggar på i maklig takt?

Vi och några familjer till bor i en by där en gammal kyrka från 1100talet ståtligt tar plats i byns mitt. Vårt hus och ett par till ligger intill kyrkogården. Det lär ha avskräckt en del spekulanter från köp, när det begav sig. För mig var det tvärt om. Jag tar gärna en promenad bland gravstenarna en halvmörk regnig kväll. Det lockar fantasin att ta krumsprång. Det händer annars inte mycket i sådana här små byar. Ibland springer grannens katt vilse, och ibland gräver en annan grannes hund ett megahål i någon annans trädgård. Företrädesvis under en sällsynt gammaldags utrotningshotad ros eller så. Speciellt en granne har hopplösa hundar. Vi har fått oss berättat att hans förra hund, en boxer, försvann under mystiska omständigheter för ett antal år sedan. Har aldrig hittats igen…

Nåväl, i förrgår, sent på kvällen ska tilläggas, hördes ett konstigt ljud. Vi hade redan lagt oss, men det var tillräckligt märkligt för att vi skulle smyga oss upp och kika ut bakom gardinen. Det kunde ju vara rådjuren som kalasade på våra gamla dillpioner igen…

Nix –  vad vi fick se grannfarbrorn iförd pannlampa. Han var inte ensam…Han hade en sån där liten minigrävskopa vid sitt staket, en BobCat eller vad de kallas. Och – han grävde! Klockan 23.40!  Jaha ja, var makens reaktion. Men HALLÅ! Skumt!! var min.

Jag låg länge och fantiserade om vad han skulle ha hålet till, och varför det skulle grävas vid denna okristliga timme. Dessutom precis i tomtgänsen till kyrkogården.

Jag fick lust att gå ut och inventera den andra grannens hundbestånd, men maken avrådde å det bestämdaste från dylika utflykter i flanellpyjamas. Man kunde bli arresterad för förargelseväckande beteende eller något sånt.

Idag tog jag dock en promenad utåt pannlampsgrannens till. För att ta en titt på hålet. Kanske skulle det bli en pool? Lite långt från huset, men fullt möjligt.

Nu var där inget hål. Längre. Det var en jordhög… En kanske tre-fyra meter i diameter och runt en meter hög. DET var skumt. Jag gick en extra sväng och visslade på jyckarna som i rätt antal kom studsande i tron att något gott vankades. Ok, ingen massgrav för hundar. Jag petade lite med foten i högen, och märkte att kullen täckts med någon slags svart tjock matta. Hela kullen! Och så jord ovanpå. Och en stor sten på toppen.

Flera gånger idag har jag kastat blickar på kullen och funderat. Så ikväll när pannlampsgrannen var ute strosade jag helt apropå ut till honom och berömde den fina anläggningen.

”Vilken fin…fin… eh… hög!”

” Tack”

Han svara de TACK.

Och jag vet fortfarande inte vad som finns under mattan. I hålet. Är det bara jag som är makaber, eller är det något som osar katt här?

Senare i natt ska jag gå ut med spade och kolla läget. Bara lite.

Om maken somnar någon gång, så att jag får lugn och ro.