Lyckan är en sällsam fågel. Det är namnet på den svenska översättningen av Anna Gavaldas senaste verk. Och jag som älskat det hon tidigare gjort blir lycklig när jag ser att det är en tegelsten! Jag sveper en ullpläd om mig, tar kaffemuggen i ett stadigt grepp och  hugger in. Det går inte. Jag kommer 10 sidor och får börja om. Vad står det? Hänger det jag läser ihop?

Nej, jag börjar om en gång till, jag är väl okoncentrerad. Kommer nästan 30 sidor innan jag lägger den ifrån mig.  Det är väl inte en Gavalda-dag idag då. Jag sörjde lite igår över att jag inte bor i Stockholm och kunde varit med på hennes framträdande igårkväll, nu vet jag inte. Nåja, jag läser senaste numret av Krimnalteknik i stället.

Så tar jag nya tag. Och misslyckas igen. Kommer denna gång hela 47 sidor in i boken innan jag ger upp. Jag har nu lagt tegelstenen på is, och kommit halvvägs in i Tove Klackenbergs ”Dömd på förhand”. Den lovar gott, jag skattar mig lycklig efter varje sida, att jag inte är och inte ska bli något inom rättsväsendet. Är det så där det går till så kan det vara!